2017-07-19

Håkan Sandells antologi en kärleksförklaring till svensk poesi

Vi ser nu fram mot Håkan Sandells nya antologi Von Nordenflycht bis Tranströmer som enligt tidigare uppgifter skulle kommit till midsommaren men som verkar vara något försenad.

I Sydsvenskan för någon månad sedan publicerades en artikel som är en dubbelintervju med Håkan Sandell och Daniel Möller, den sistnämnde en av redaktörerna för den tidigare mastodontantologin Svensk poesi, där de jämför sina erfarenheter.

Man kan säga att de är delvis införstådda med varandra, bägge har prövat och sett samma svårigheter och glädjeämnen i att försöka göra en sammanfattande antologi över svensk poesi. Men samtidigt har vi skillnaden i bedömningar och referensramar.

Hade Håkan Sandell fört sitt projekt fram till nutiden hade skillnaderna blivit tydligare, nu framkommer det ändå mot mitten av intervjun att de skulle göra radikalt olika avvägningar vad gäller det samtida urvalet. Men något håller ändå tillbaka det som skulle kunnat bli en konfrontation kring samtidspoesin:

”Hade jag gått fram till nutid hade det blivit litteraturpolitik, men det här skulle vara någonting annat: en kärleksförklaring”, säger Håkan Sandell.

I väntan på en kommande, förnyad kraftmätning kring den svenska språkmaterialismens värde och position inför den litterära eftervärlden får vi enligt uppgift nöja oss med kraftigt avvikande värderingar kring framförallt det svenska 1800-talets poesi där Håkan Sandell har ambitionen att lyfta fram något tidigare förbigånget.

Dock blir ”hans” antologi betydligt tunnare, ca 250 sidor, att jämföra med de över 1 000 sidor som ”Svensk poesi” sträcker sig över. Betänker man att ”Von Nordenflycht bis Tranströmer” publiceras med tysk-svensk parallelltext landar urvalet kanske snarare på en tiondels omfång av ”Svensk poesi”. Det behöver inte vara någon nackdel, jag ser fram mot att läsa Håkan Sandells urval hur som helst.

Hur långt fram i tiden som antologin går förblir lite oklart förrän man håller den i sin hand. Urvalet ska således gå fram till Tranströmer (debut 1954). Jag skulle hoppas på att en uppvärdering av Bo Setterlind får rum inom bokens pärmar.

2017-07-13

jag saknade dej alldeles nyss

du springer i den mörkgröna skogen
det faller ett tungt regn
myrstacken svider i skinnet
en älg har tappat sin kalv
bara sniglarna och slem
hur du snärjer in dej själv
fastnar i varv efter varv
du var hemma alldeles nyss

du är fastspänd i en lina
bilen släpar dej i gruset
du har glömt vem som är chaufför
hur dina mjuka händer
blir till lera eller marmelad
sen vaknar du ur drömmen
sen spyr du i spannen med nattkiss

du vaknar i en fastkedjad dröm
du ser hur iglarna suger i skinnet
du minns när vi skojade om vädret
nu är domedagsregnet här
jag försöker berätta om svärdet
om du tittar österut
jag vinglar på en vilsen flotte
du, hur det viner
jag saknade dej alldeles nyss

du sitter i regnet och fryser
du minns var din pappa dog
det var där katten sover nu
det var i gungstolen invid kaminen
som bara din pappa fick sköta
nu är allt kallt och mörkt
nu när regnet smattrar hål i taket
känner du värmen genom det kalla
jag var där alldeles nyss

du flyr från huset med skuggan
du vaknar i Göteborg
där vi gjorde våra barn
jag minns när vi grävde i jorden
vi skulle alltid komma upp någonstans
vi skulle alltid komma tillbaka
du somnar i en instängd hiss


2017-07-10

Tranås at the fringe

det regnar alltid i mina dikter
nu regnar det också i verkligheten
jag bor visst ensam som poet på hotellet
jag är alltid ensam
ni vet väl att Nils Ferlin
inte var så ensam som han sa

men upplevelsen
av att befinna sig ute i marginalen
jag befinner mig alltid ute i marginalen
nu gör jag det också i verkligheten

jag återfann just min röst, sorry
Lukas Moodysson sa en gång att han var för ung
för att hålla på med det här
jag är 57 år
och inne i ett långt farväl till arbetslivet
i mina dikter
är jag alltid arbetslös arbetarförfattare
verkligheten hann just ikapp mig

jag måste börja om med mitt skrivande
för att påverka verkligheten

Dikt skriven och framförd i Tranås 8/7 2017

2017-07-05

"No pasarán" av Bengt Jändel

Bengt Jändels (1919-1983) första diktsamling "Ung eld" (1938) bär spår av hans dåvarande vänsterradikala åsikter. I dessa tider när Åsa Linderborg aktualiserat uttrycket No pasarán kommer jag att tänka på Bengt Jändels dikt med samma namn.
Det är en medryckande dikt, så som sig bör. Men är den i huvudsak våldsromantisk eller bär den ett humanistiskt budskap? Döm själv!

No pasarán!

När fiendehärarna brände
deras städer och byar och hem,
ur förbittring och namnlöst elände
steg lösen: No pasarán!

När fienden äntligen hejdats
från en här blott vid nederlag van,
steg trosvisst, hänfört och lyckligt
ett jublande: No pasarán!

Och han som sitt liv måste mista,
förblödd för sitt hemlands skull,
han viskade bleknad sitt sista:
camarados: No pasarán!

Men när skall det höjas kring jorden
likt en brusande, mäktig orkan,
en rensande storm över världen
en mänsklighets: No pasarán?

2017-07-01

Varsågoda!


Jag fastnar i Dan Andersson

1.
Vi pratar om dej, farfar. I mamma och pappas hus i Borstahusen. Du hade nog tyckt om den sjunkande solen i maj, hur vinden mojnar och havet blir stilla, som smekande. Tänkte du någonsin så, att smeka farmors ansikte, att hon också var en människa.
   Vi sitter i huset alldeles vid havet. Jag har ont i ryggen. Altandörrarna är öppna. Kommer du ihåg när du satt här smal och insjunken, några veckor innan du dog, med en ful och för stor keps. Faster Sofia pratar om att hon inte kan sova utan piller. Mamma fyller år. Hon är nästan åttio nu. Ni tyckte kanske aldrig riktigt om varandra. Ni ville uppåt på olika sätt.
   ”Det var ju alltid sånger”, säger pappa och är gammal och vit, ”när vi växte upp, det var alltid sånger, flickor, ska vi sjunga”, säger han vid pianot som är ostämt, ”Lina!”, säger han till min äldsta dotter, ”Hasse Kvinnaböske! Honom gillar ju du …”, och det var ett halvt liv sen för Lina.
   Och Lina vill inte, Lina är tonåring, farfar, hon färgar sitt hår, pappa förstår inte det, men hon sjunger, hon gör sin farfar nöjd: ”Hej du speleman, kan du svara på min fråga …”, det är en tidig kväll i Borstahusen, farfar, som när mina barn blir större … får man ta med någonting, får man dö utan att känna skuld.
   Faster Sofia med sitt korta gråa hår. Din dotter. Jag vet inte om hon satt i ditt knä. Jag tror inte det. Farfar, som att du var hård, jag kände dej inte som hård, men du var så hård, du vände dej liksom bort. Du vet att hon är änka, va. Att Crazy Fred tynade bort till slut.
   Farfar, alla som talar så gott om dej, jag som aldrig fick känna dej. Kommer du ihåg måsarna, sången, farfar, jag kände aldrig dej, men jag kände sången och rytmen och en trumpet i dina läppar, hur svänget fanns i dej, promenaderna, längtan, alkoholen, att komma dit.
    Faster Sofia vid matsalsbordet, altandörrarna öppna mot havet, fukten som föser sej in. Min syster och hennes man, våra barn är glada kusiner, dem fick du aldrig träffa. Faster Sofia vänder sej mot pappa: ”Far kunde ju aldrig sova, du vet ju alla hans tabletter, du vet alla sömnlösa nätter, Pelle!”
   ”Ja ja, jag vet inte, de sjöng ju så vackert …”, säger pappa, det är en vind som börjar blåsa igen, lite kallare, moln i den tidiga skymningen, blir röda, hur blommorna i krukorna trodde att de skulle få växa.
   ”Ja, och lilla tant Sonja, men, Pelle, du minns väl hur han led, det var vår pappa …”
   ”Nu fyller Eva år, inga problem, jag vill inte ha några problem …”
   ”Ja ja, men lilla tant Sonja, hon fyller hundra i september ...” Mamma håller på med avokadon. Mina barn och deras kusiner. Jag vet inte vad de tänker. Min äldsta dotter är fjorton, hon har en pojkvän. Det gör mej så glad. Och ska jag berätta för henne, hur den kärleken kommer att smärta när den tar slut. ”Tänk Sonja och Lasse, de var gifta över sextio år, han på järnvägen, SJ, hela livet …” Jag ska försöka förklara hur jag kommer att fånga henne när hon faller. Fanns det en chans i snöbollen i helvetet att du skulle prata om nåt sånt, farfar. Kommer jag att klara det.
   ”Far och mor var också gifta länge”, säger pappa, ”och jag och Eva och … ja, Fred dog ju, men annars …”

2. 
Nu är du död, farfar, hur känns det. Gör det ont. Vill du veta hur havet smakar. Vi pratar om dej.
    ”Sonja och Lasses kolonistuga, hur vi var där, hur de sjöng”, säger pappa Pelle, din son, han är gammal nu, han gick och ramlade, vem ska fånga honom, hans nästan vita hår, jag har mammas näsa och solbrända hud.
   ”Det går bra, Jonte”, säger pappa.
   ”Men sätt dej ner, jag tar fram stolarna”, säger jag, hans tofflor, hur han måste välkomna våren, få ut trädgårdsmöblerna, ”sätt dej och njut bara, pappa …”, det är östlig vind, nästan helt stilla, hur vi inte brukar prata om det, hur solen en sista gång ska sjunka, men känna hur kvällarna här vid havet är det livet vi vill leva, hur vi brukar säga: ”Det är ljuvligt, här ska vi leva …”.
   ”Sonja och Lasses kolonistuga”, säger pappa vid matbordet sen, minns du, farfar, ”hur de sjöng Dan Andersson”, säger pappa alldeles nära sin lillasyster, ”alltid på Förstamaj, och Joe Hill, jag brukade äta lunch där, Joe Hill-baren när den fanns i Folkets hus, men sen la de ner …”
   ”Som att arbetarna försvann”, säger jag, ”som att allting försvinner, det känns som att allting försvinner, farfar är ju inte här …”
   ”Jonte”, säger faster Sofia, ”du ser väl solen, du vet att min man dog, Onkel Fred, jag minns hur ni brukade prata med varandra … jag kan inte åka tillbaka till det gamla huset, jag orkar inte det, ser du inte solen …”
   Ja, du hör, farfar. Ser du din dotters sorg. Du hade väl tyckt att det här samtalet var jobbigt. Du hade väl gått in på ditt rum, där släktträdet var broderat som en tavla. Eller fått en sup och börjat sjunga. Jag minns din hand vid bara ett tillfälle. Jag undrar hur farmor tänkte. Och att du alltid bar mörk kavaj. Att vi gick ut på piren den dagen. Jag vet inte var mamma och pappa fanns, farmors pannkakor. Jag minns att det var för kallt för att bada. Men att jag ville hoppa i.
   ”Här brukar din farmor bada”, sa du, och hälsade på några fiskare, och några pensionärer, du kände alla, jag ville så gärna se, sång- och dansmannen, ”jag undrar vad hon gör nu”, sa du och log inåt.
   ”Varför badar inte du?”
   ”Du ska inte vara nosig!” Jag förstod ingenting.
   ”Förlåt, jag vet inte ens vad det betyder …”
   ”Nu måste vi sätta oss”, sa du och tog upp en ask Läkerol, den mörkgröna äckliga. Och bjöd och jag var rädd och svalde och satt i halsen. Du gjorde Heimlichs manöver. En mink sprang förbi på stenarna. Vi satte oss på en bänk. ”Jag hade en bror, han drunknade, han simmade för långt ut, han försökte rädda nån … båda dog … det var till ingen nytta …”
   ”Blev du mycket ledsen?”
   ”Vad tror du! Vad du frågar! Nu har nog farmor kommit hem, jag måste ha min medicin …”
   Jag tror att mamma och pappa var i Portugal. Att ni bodde hos oss, passade oss. Du med din medicin, farmors tysta blickar.
   Som jag med knarket, farfar. Du med dina flaskor.

3.
 Du dog ju, farfar. Det var när jag satt i fängelset. Det fanns en rödhårig snubbe där, som dödat fyra hundar, och kört ihjäl en tjej på fyllan. Han hade en tatuering, där stod felstavat: Killor. Vi brukade prata i bokbussen en gång i veckan, jag såg att han lånade lättlästa böcker. Annars pratade han inte med mej, blängde bara. Han var liten men kraftig, kanske lite fet, men hård. Det var som att han skämdes. Han hade en rätt rå jargong. Jag vet att han kände Pange som jag köpt brass av någon gång, i ungdomen i Landskrona, var det blandmissbruk på dina gator också.
   Jag tänkte på gatorna i Landskrona. Hur det var när du växte upp, farfar. Alla dina syskon. Att du hamnade på en folkhögskola. Att få kämpa för sin bildning. Att jobba på byggen och läsa Ivar-Lo och vikingaböcker, att sjunga på Verdandi och bli hot shot hos Sossarna och Soc.
   ”Du pluggar, va, eller studerar”, sa den rödhårige snubben, Killor, han log på ett ont sätt. ”Vem fan tror du att du är?” Han stod nära. Han luktade snus och syntet.
   ”Jag vet inte”, sa jag, tog fem poäng filosofi av fyrtio på ett år.
   ”Du ska läsa Ondskan av Jan Guillou, sen kan vi prata om senapsgas …”
   ”Jag förstår inte vad du menar …”
   ”Jag kan dränka dej i senapsgas”, sa Killor, som hade lockat in de fyra hundarna till sitt sovrum, sen slagit ihjäl dem en efter en med en kofot.
   Innan du dog. Den korta tiden när jag hade körkort. Körde jag dej till Systemet. Du skulle alltid ha en trettisjua, aldrig en sjutiofemma. Som någon sorts kontroll. En gång drack vi tillsammans. Du pratade om solidaritet: ”Det är vad de viktiga sångerna handlar om.” Vi var i parken utanför Systemet. Alla hälsade på dej, men du puttade bort mej till bakom stationen som fortfarande låg i centrum då, du trodde att ditt drickande var en hemlighet, detta var enda gången offentligt, men vi gömde oss ändå, vi satt på bänken mot väggen, solen i ögonen från industriområdet där varvet var nerlagt, ”de handlar om solidaritet …”
   ”Vadå?”
   ”Jonte, jag kan inte förklara …”, du hade nog druckit en trettiosjua redan, ”du måste lära dej själv, lyssna på sångerna och förstå …”
   Sen dog du. Och jag satt på kåken. Och den rödhårige Killor spöade mej i duschrummet.
   ”Du ska läsa Jan Guillou, Ondskan”, sa han och slog mej på örat. ”Då kanske du fattar!”
   Jag blödde. Det blev ljusrött i duschvattnet. Sen kom en vakt.
   ”Sten”, det var alltid efternamn, aldrig nära. ”Du har telefon.”
   Det var pappa i en lur i ett sterilt kontorsrum. Det rann blod från örat. Ingen frågade om det.
   ”Ja … far … farfar har dött …”, sa pappa, en röst som sög inåt, en rädsla att vara den sista, en son i fängelse.
   ”Begravning …”
   ”Du behöver inte …”
   ”Jag vill”, sa jag, det fanns så många tårar som inte kom ut, ”jag måste komma …”
   ”Det var ju väntat … det är sorgligt … det är en lättnad … han mådde inte bra … han var inte sej själv …” Orden vi ville säga.
   ”Jag får nog permission …”
   Och det var den kvällen som vi satt i teverummet, femton interner, kollade på Twin Peaks, som Killor kallade Tvillingkukarna, och nästan alla skrattade, inte jag, sen nyheterna, tidigt 90-tal, Irakkriget, alla bomber över oskyldiga civila, oskyldiga soldater och Killor började skrika om senapsgas igen.
   ”Jänkarna borde hälla senapsgas över hela jävla arabskiten!” Plastmattorna. Mackorna i servetter i kylskåpet, det serverades ingen kvällsmat, vi penslade leverpastej och svettig ost under lunchen, picknick bland plastmattorna på kvällen, nån prickig korv, inga grönsaker.
   ”Man häller inte senapsgas”, sa jag, ”det är en gas, man häller inte gas!”
   ”Vad sa du”, sa Killor och reste sej. Alla andra höll käften. ”Du har fel, Filosofen, du har helt fel, jag vet allt om världskrigen …” Hela han var härdad. Jag kände hur han darrade. Jag kanske hade fel. Jag visste ingenting om krig. Men jag tänkte på dej, farfar, allt jag aldrig fick veta om rallarslagsmål och dansbanor, vad som rörde sej i ditt huvud, vem var farmor i ditt huvud, när du snubblade på henne under dansen, det svämmade över i mitt huvud och jag mindes den enda gången jag var på boxningsträningen med scouterna, den enda gången jag var med scouterna: ”Slå igenom slaget, när du träffar, slå igenom”, sa tränaren som bar bandana och gick på speed, vi kom att bli vänner några år senare, han räddade mej då, han räddade mej nu, ”slå igenom universums vägg, handen ska vara hårt knuten, in med tummen, krossa allt!” Det var en utmärkt teater.
   ”Vad sa du”, sa Killor. Han stod verkligen nära. De andra hade bildat en ring runt oss. Jag tog ett steg bakåt, som sats, jag hade inget val. Smack! Jag slog rakt igenom. Han bara föll och sen hände inget mer på en stund. Sen reste sej Killor, skakade som nyvaken på huvudet, nickade kort mot mej, hans små ögon, satte sej. ”Då slapp man Tvillingkukarna”, sa Killor och log mot mej, vi rökte cigaretter, jag var rädd. Sen var det teve igen.
   Och jag vet att du inte visste varför jag hamnade i fängelset, det var några skitgrejor, en rattfylla och en totalvägran, man samlar på sej, att jag var pacifist, jag hade nästan aldrig slagits. Men ibland vänder sej stigen. Det vet ju du.
   Som när du inte kunde komma uppför trapporna. Hur du var full och fick in huvudet mellan trappräckets små stavar. Hur du inte kunde komma ut. Hur du var fast och började skrika, hur du var alldeles fast.
   Grannen Kerstin kom ut.
   ”Vilket liv du för”, sa hon, hon hade kortklippt hår och glasögon, jobbade som kallskänka, ”jag kallar på John, han sover, men … John!” John var mekaniker på varvet. Han hade en bågfil, han gned i en halvtimme. Han fick loss dej. Det blev en avgift till Landskronahem senare. Du tackade John.
   ”Du hade gjort det samma för mej”, sa John, då hade du nyktrat till, luktade sur svett och varmt järn.

4.
”Pliten berättade om din farfar, det är lugnt”, sa Killor nästa dag. Han hade en blåtira. ”Det är lugnt, vi ska spela poker ikväll, några har fått tag på hembränt, du kan vara med, det är lugnt, men inte en gång till, då dödar jag dej …”, sa han och skakade min hand. ”Jag hade fel, min farsa körde lastbil, han var intresserad av böcker, han är död nu … bra punch …”, sa Killor och rörde sin blåtira. ”… ja, och av vapen och nazister …”, sa han, och log sådär som jag inte förstod. Jag kunde inte sova utan piller den natten heller.

5.
Du vet den där rostiga spiken, farfar. Som stack in en bit i min fot, när jag gick på den lilla strandremsan nedanför stenarna. Du gick ovanför på stigen. De har byggt tjusiga hus där nu, farfar, och en riktig cykelväg, stormarna brukar dränera den på höstarna och januari. Allting faller och äts upp av havet. Pappa bygger små murar som ska rädda honom.
   Den rostiga spiken från en ilandfluten planka. Jag skrek.
   Du tog dej mödosamt nerför stenarna. Drog ut spiken.
   ”Foten i saltvatten. Foten i saltvatten”, sa du och hjälpte mej, blötte ner skorna och kavajärmen, nästan bar mej sen. ”Nu måste väl farmor ha kommit hem”, sa du, farfar, ”Du får vara Helan, du får ge mej en lavett”, sa du och försökte gå så roligt som Halvan gick.
   ”Jag vill vara Chaplin”, sa jag, och du gick och gick och jag skrattade genom tårarna, såg dej gå mer och mer konstigt. ”Farfar, bär mej!”
    ”Ja, Chaplin, så klart”, sa du, med alla kvällarna på Verdandi när ni försökte spela teater, skingra molnen och slagen, ”klart att du ska vara Chaplin”, sa du. Och sen bar du mej verkligen en bit och jag undrar om du minns, när du fyllde sjuttiofem, att jag gav dej Chaplins självbiografi, i danskt billigt band, på danska, som jag hittat i ett antikvariat i Köpenhamn, då när jag bara gick omkring, på gatorna, på bodegorna, på badhusen ibland, knarkade och drack, försökte skriva gripande noveller om människor jag älskade, längtade efter Sagas bröst som jag aldrig kunde nå, tänkte tillbaka, historien, farfar, jag hade kunnat köpa tre bärs för den boken, men jag köpte den till dej, läste du den, om friheten, att säga stopp, och att stå emot.
   Spiken i foten. Du orkade inte bära mej länge. Du försökte skoja:
   ”Du kan väl vara Helan!”
   ”Jag vill inte vara Helan, han är inte jag …”
   ”Ibland måste man låtsas”, sa du, farfar, och vi gick bort från hamnen och havet, mot konditoriet, ”men ibland måste man låtsas …”
   ”Jag har ont i foten, du liknar ju Helan, du behöver inte låtsas …” Och du la din hand på mej. 
   ”Nä nä, min påg, nä nä”, sa du och höll en hand på mej, ”tror du det, att man inte behöver låtsas, nä nä … vill du ha en mazarin?”
   Och vi satte oss på varsin stol. Kaffe och citronläsk. Det var gråsparvar utanför det stora fönstret.
   ”Hur var pappa när han var liten”, sa jag och det gjorde mindre ont i foten, dina ändringar i ansiktet, som glädje som värme som ilska, som: Jag fattar inte ett skit vad du vill ha.
   ”Det minns jag inte”, sa du, ”nu har nog farmor kommit hem”, sen hade du rökt klart och vi gick hem, jag haltade, mamma och pappa var i Portugal. Jag ville ha värme.
   ”Det gör så ont”, sa jag, jag ville ha lugn.
   ”Ja, det gör ont”, sa du och vi kom hem, det luktade annorlunda.
   Och farmor: vojne vojne, hade just satt på potatisen.
   ”Olof! Vad har du gjort med pågen!”
   ”Äh! Han mår bra, svansar runt …”, sa du, tog ditt förstoringsglas och dina korsord och stängde dörren, och din längtan.
   Det blev någon stark sprit, i mitt sår, och i ditt sår, farfar. Senare åt vi pannbiff. Men det var den där rostiga spiken.  Du la en arm om mej sen, vi såg något på teve som jag glömt. Jag kommer bara ihåg smärtan och närheten.
   ”Min far …”, sa du, farfar, ”min far …”. Sen försvann allt i någon fluga som flög förbi, något som distraherade dej, någon jävla kartong som stod fel, en ensamhet. Och att kvällen obönhörligen kom, denna rädsla att inte kunna sova.

6.
Du är död, farfar. Min mamma fyller år. Jag ska ta tåget tillbaka till Malmö med mina barn. Jag kramar faster Sofia. Hon är så glad. Hon pratar om Crazy Fred. Han är också död. Det är så mycket som du inte vet.
   ”Kan du inte spela en sista sång, Pelle”, säger faster Sofia till min pappa, ”det hinner ni väl, Jonte?”
   ”Jo …”
   Pappa sätter sej vid det ostämda pianot. Han hör sämre nu. Men sjunger Omkring tiggaren från Luossa rent och klart, jag och faster Sofia sjunger med. Barnen kråmar sej. Jag är spiknykter, men gråter stilla ändå.
   Sen kör pappa oss till stationen. Tåget är försenat. Jag vill dricka men låter bli. Tar mina lugnande piller.
   ”Varför grät du, pappa”, säger min yngsta dotter på perrongen, ”jag såg att du grät …”
   ”Ja, du … för att jag älskade min farfar på nåt konstigt sätt, för att min pappa sjöng den sången för mej”, säger jag och det ska komma ett tåg snart, ”vi sjöng den tillsammans, jag trodde att det var hans och min sång, men det var hans och min farfars”, säger jag och det är en kedja, Lina tar sin lillasysters hand, och jag tar bådas, vi står i vår ring, och tåget är inte försenat och nu kommer det in på perrongen och vi har fått godis av mamma och jag klarar av att inte dricka bort min sorg.
   ”Pappa, man kan gråta för så mycket … jag brukar vara rädd för monster …”, säger min dotter, hon ska fylla tio, så mogen och neurotisk ändå, när ska jag berätta om sjukdomen som rinner genom släkten, rinner den till mina döttrar, tar flödet någonsin slut. Alla vakna nätter och missbruk.
   ”Nu kommer tåget”, jag tar hennes hand, jag önskar mej starkare piller, jag önskar mej en stund av lugn, som när jag var helt bombad på din begravning, farfar, sköterskan i fängelset hade skrivit ut piller, jag var ju i sorg, hur jag sög in Ave Maria, det var det vackraste jag hade hört, nu dunkar tåget hem till Malmö.
   Imorgon ska jag åka till Stockholm.

7.
Du undrar väl varför jag berättar, farfar. Särskilt som du är död. Det är mer än tjugo år sen.
   Det är tåget som står stilla. Och utanför regnar och blåser den sista dagen i maj. Jag är på resan fortfarande, att hitta ett fungerande liv. Jag längtar efter något som kan lugna mej, utan sprit eller knark. Att vara lugn och fokusera tankarna, att ligga i något mjukt och njuta.
   Men det funkar inte så.
   En halt man kliver på. Han bär tjocka smutsiga kläder.
   ”Det är tråden som brinner”, säger han och sätter sej bredvid mej, han ser ut att vara hundra år. ”Det regnar för lite …”, sen faller han ihop. Jag tror att han dör. Men han vaknar till i Linköping och kliver av. Jag har minnen från Linköping. Från stationens bar. Men jag stänger av.
   Så jag skriver och lyssnar på när Thorstein Bergman sjunger Dan Andersson, sen Thåström. Jag fastnar i det som många tycker är sentimental dynga, eller gammaldags.
   Men jag trivs här.
   Sen kommer en låt med Joy Division, Love will tear us apart. Det är den vackraste sång jag vet. Jag tror inte att du hört den, du hade kanske förkastat synthen och gitarren, men du hade nog känt smärtan.
   Nu kör tåget igen. Nu slutar regnet regna.
   Det är spårarbete och omvägar och jag åker genom Bjärnum, där mamma växte upp. Du och mormor kom aldrig överens, en massa grymtanden och hon var frisör men ville alltid stå över.
   Jag tänker på dina flaskor och dina gator i Landskrona. Jag tänker på allt jag inte vet. Men, alltså, farfar, jag såg dej, när jag var tolv, jag såg dej …
   Jag brukade cykla förbi den där bänken utanför kyrkogården där du ligger nu. Det var en sån här dag, vår med snabbt regn och snabb sol, upp och ner. Du och dina bänkkompisar. Jag sitter också på bänkar. Jag såg dej när den rakade mannen som kanske var tjugofyra och stor, med kängor, sparkade på en hund. Där fanns duvor också, han sparkade på dem, han sparkade på allt, det var en grå symfoni i skyn, mörkare och mörkare moln, hårdare vind. Det var som klassisk musik som tornar upp mot crescendo, vi hatade klassisk musik, farfar, du och jag, det var pappas tonårsrevolt, kyrkorna och de sköna rena tonerna, men du reste dej och gick fram och pratade som en visa till den unge mannen, du var nästan sjuttio. Jag såg dej, farfar, rätt småtjock i kavaj och tydliga glasögon, la en hand på hans axel och talade lugnt, men han sparkade mot hunden igen och hunden spydde blod, hur du slog, som någon sorts solidaritet, mannen föll inte, men liksom vaknade upp och gick därifrån. Du slog rakt igenom. Som att spränga sej ut från korridorerna. Som någon sorts solidaritet.

2017-06-28

Nej inte så värst många recensioner men kanske når jag ut ändå

Min nya diktsamling har nu varit ute i drygt tre månader och det är möjligt att summera vilka recensioner den har fått. Sanningen är att… ja, sammanlagt två recensioner har den fått, här och här. Men recensioner är inte allt! Jag har fått en del muntliga kommentarer också som betyder mycket för mig.

Faktum är att medan min diktsamling inte direkt rosat bokmarknaden så har en dikt ur samma diktsamling, nämligen den här, fått över 5 000 klick sedan jag lade ut den för över ett kvartal sedan. Om bara en hundradel av dessa läsare hade köpt min Muntliga åtbörder så hade min kväll varit räddad!

Boken går att låna på Kulturhusets bibliotek samt på Stadsbiblioteket i Stockholm.

2017-06-16

”Svensk poesi” – det finns mer

Det är lätt att känna sig överkörd av en så massiv utgåva som ”Svensk poesi”, med 650 dikter av runt 200 poeter. Vem är jag att kritisera urvalet, av två kvalificerade litteraturvetare och utgivet av Bonniers? Ändå känner jag att det är något som inte stämmer, när jag nu läser urvalet från pärm till pärm (tidigare har jag bara ströläst här och där).

Vi kan se att det är många poeter, några av dem rentav mina favoritpoeter, som saknas i urvalet. Vad ska vi säga om dem som inte ens anses platsa med en enda dikt i en tusensidig antologi som är det senaste om än säkert inte det definitiva poesiurvalet som finns tillgängligt i offentligheten? De blir osynliggjorda på ett påtagligt sätt just i och med att det är en så till synes bred antologi. Vad har deras författarskap för chanser att återkomma i nästa antologi – när nu den kan tänkas göras – och inta sin rätta plats i kanon? Ja, det får framtiden utvisa men det känns som om chanserna, åtminstone på kort sikt är små.

Det är svårt eller omöjligt att gräla på urvalet vad gäller 1600-talets poesi, som måste sägas utgöra en första höjdpunkt i svensk poesihistoria (bl.a. Lucidor!). Här är urvalet relativt lätt att göra, och kvalitén är hög (mot slutet av 1600-talet och början av 1700-talet verkar i och för sig 90 procent av alla dikter handla om döden).

Låt oss göra ett bestämt hopp fram till den nära nutiden i stället. Hur är det möjligt att utesluta Eric Fylkeson ur urvalet, han som i lika hög grad som Bruno K. Öijer var med och definierade det svenska 70-talet? Här framstår Brunos poesi som ganska ensam representant för det en gång underjordiska 70-talet, samtidigt som det är ett ganska sparsamt urval som han får.

Ville man ge en bredare bild av det både upproriska och desperata 70-talet (inklusive början av 80-talet) hade man kunnat välja åtminstone något av dessa ytterligare namn: Peter Lindforss, Sven Thomas Nordlöf, Margareta Renberg, Roger Skjöld och Per-Eric Söder. Ja, vad gäller Peter Lindforss ser jag honom som en verkligt betydande poet med en tungt samhällskritisk och centrallyrisk mognad, vid sin återkomst på 00-talet och 10-talet.

Bilden av 80-talet blir på samma sätt inte komplett utan Lukas Moodyssons ungdomspoesi som var vägledande för många, i riktningen skönhet och nysurrealism.

Bland den kommunikativa poesins representanter borde självklart Ulla Olin funnits med, som gav ut ”Eftervärme” 1990, en av de senaste decenniernas bästa diktsamlingar och (om jag minns rätt) rekommenderad av Poul Borum i Aftonbladet. Men kanske betraktar redaktörerna hennes dikter inte bara som kretsande kring eftervärmen efter en älskad makes bortgång, utan som litterär efterklang i egenskap av så att säga föreställande lyrik? En felaktig bedömning i såna fall.

I stället har vi en kraftig överrepresentation av språkmaterialister eller OEI-are, som för ögonblicket kanske framstår som viktiga men som troligen kommer att sjunka in i glömska igen när tiden gått något decennium till. Så utifrån vilken auktoritet talar egentligen den här antologin?