2016-12-02

BOKSTÄVERNA av Thomas C Ericsson (ny diktsamling på Bokförlaget Megafon)




Bokstäverna som du ristar in under huden


Bokstäverna som betyder allt eller inget


Bokstäverna som är din sköra tråd i livet
...

Så inleds den 28 sidor långa dikten BOKSTÄVERNA, som den gamle Argusredaktören har filat på i ett antal år, ett slags "postpunkmodernistiskt omkväde". Bokstäverna har funnits i en mängd olika versioner senaste åren och dom omformas hela tiden. Under vintern planeras även inspelningar och ljudtolkningar tillsammans med Argus Jassgroup, Två Män I En Dambob m.fl. Bokstäverna skiftar uttryck vid varje tillfälle.

På lördag 3/12 finns Bokförlaget Megafon med på Östergötlands Bokmässa (Linköpings stadsbibliotek). Kl. 14.15-14.45 står redaktören på Speakers Cornerscenen och presenterar förlagets utgivning samt läser ur Bokstäverna ("a capella").
Onsdag 7/12 besöker TCE Poeten På Hörnet i Malmö, då Jonas Bergh har boksläpp av "jag letar efter halsband" (också utgiven på Bokförlaget Megafon). Då bjuds det på mer uppläsningar, musik och återföreningar.

p.s. böckerna går att köpa direkt från DBA&Megafon (se titelsidan), eller via Adlibris (lite dyrare). d.b.a.



...

Bokstävernas tysta rop

Bokstäverna utan ansikte

Bokstävernas blygrå skugga

Bokstävernas varannandagsväder

Bokstäverna är som en bön till det tomma

Bokstäverna gråter mellan raderna

Bokstävernas lek med verkligheten

Bokstävernas kalla våta händer

Bokstävernas jakt på bekräftelse

Bokstäverna läser någon annans liv

Bokstäverna häller fotogen på språket

Bokstäverna har större sprängkraft än kanoner

Bokstäverna mellan det likgiltiga och det omöjliga

Bokstäverna som blev en ängels bartender

...

2016-11-23

En dikt av Leonard Cohen

För tio år sedan kom Leonard Cohens sista diktsamling, Book of Longing ut. Den innehåller många stillsamt epokgörande rader. Två år senare började Peter Lindforss översätta den till svenska, så som han tidigare hade översatt bland annat Book of Mercy till svenska (Nådens bok, Coeckelberghs förlag 1987). Tyvärr fick vi aldrig klartecken för publicering i bokform, på det lilla bokförlag jag då jobbade med, trots mailkontakt med Leonard Cohens manager och arbetet avstannade. Jag tänker nu när jag återser materialet att det var synd att Peter aldrig fick fullborda sitt arbete, av vilket existerar brottstycken och något tidigare skymtat i Aurora. Här ett smakprov till minnet av Leonard Cohen vars konst jag beundrar och Peter Lindforss som var vår gemensamme vän.

HUSBONDENS RÖST.

Efter att ha lyssnat på Mozart
(som jag ofta gjorde)
brukade jag alltid
bära ett piano
uppför och nedför
Mount Baldy
Och då menar jag inte
ett keyboard
jag menar en enorm
flygel
gjuten i cement
Nu när jag är döende
ångrar jag inte
ett endaste steg

(ur Book of Longing, övers. Peter Lindforss)

2016-11-15

Ulrika Nielsens "Undergången"

Det lilla finlandssvenska förlaget Ellips skulle kunna betraktas som sinnebilden för ett litet kvalitetsförlag inriktat på ”svår” litteratur. Men Ulrika Nielsens ”Undergången” (Ellips, 2015) har ett tilltal som gör att hon överskrider gränserna mellan svår och tillgänglig litteratur.

I en debattartikel eller kanske snarare essä i Hufvudstadsbladet (28/2 2016) diskuterar Ulrika Nielsen mottagandet av sin prisbelönta bok, som för övrigt saknar genrebeteckning.

Så här skriver hon i sin artikel:

”Senaste vår gav jag ut ett diktverk som heter Undergången. Det är en bok som på olika sätt förhåller sig till och undersöker ett tillstånd i samtiden. Den fick ett gott mottagande, och det är förstås trevligt, men mottagandet förundrade mig för att boken nästan genomgående lästes politiskt. All litteratur är på ett eller annat sätt politisk men vad jag menar är att texten lästes entydigt, bokstavligt. Det var som om verket frammanade en ideologisk förförståelse, som om jag hade haft en bestämd åsikt och med boken ville 'ta ställning'. En recensent läste boken som ekopoesi, det låter som något slags kravmärkt litteratur, flera kritiker tycktes använda boken som projektionsyta för sin egen politiska depression, det sades att jag säger något om vad som bör göras och så vidare. Undantag fanns, inte minst i privat läsarrespons, men den dominerande receptionen var sådan.”

Själv läser jag den långa titeldikten eller diktsviten som en apokalyptisk dikt, en dikt om en ständigt pågående meningsförlust, och därmed alltså en dikt i samma anda som T. S. Eliots ”The Waste Land” eller ”The Hollow Men”.

Vad gör man när avförtrollningen av tillvaron är något redan fullbordat, något som redan har hänt för ett bra tag sedan, och tillvaron ändå liksom bara pågår i någon slags innebördstom superkapitalistisk fas? Jag upplever att det är sådana frågor som dikten ställer.

En av de möjliga strategierna är att låta sitt jag glida undan i skymundan, i en spelad likgiltighet; att man är engagerad blir kanske ändå i längden svårt att dölja.

Jag vill leva omsorgsfullt, närmare.

Vanmäktigt.

Detta paradoxala ord.

2016-10-30

Södra Malmö

här på gatan vimlar det av skyltar
vinden blåser snett
jag cyklar långsamt genom en dröm
något jag aldrig tycks nå
gatan är full av skum
bil hand tvätt
nittionio spänn
gamla telefoner och mustascher
mot väggarna med kaffemuggar står män
halsband av guld som tynger
minnen av sjuttiotalets tåg
alla som röker
bakverk från orienten
Claes Hylinger och Mulla Nasrudin
en visdom jag inte förstår
jag cyklar långsamt genom mitt gamla liv
jag möter en kille kring tjugo i duffel
han verkar törstig och trött
han är någon jag mött
han är jag tjugofem år yngre
jag cyklar långsamt förbi
alla stulna cyklar jag aldrig glömmer
kvinnor i hucklen köper frukter
fem för tio spänn
jag möter min gammelmormor Anna
hon dog nittonhundrasjuttiotre
hon kunde verkligen brodera
männen med mustascher röker
bensin och orientaliska dofter
jag minns en bok av Oskar Ponnert
skönt att minnet lever än
han skrev om den här gatan
han skrev om något annat
jag tänker på min pappas mormor
när det fortfarande var grus eller stig
långt innan tokiga europa
alla männen som röker
jag dök i kanalen för längesen
alla cyklar som punkterats
jag letade efter en av dem
jag skriver om något annat
om en psalm eller ett snitt ur koranen
jag skriver om något gammalt
jag snubblar ibland när jag försöker



2016-10-26

jag letar efter halsband - släppfester

Sjunde december blir det Poeten på hörnet, Malmö. 19.00. Petra Mölstad läser dikter och L.T. Fisk spelar och sjunger.
Åttonde december blir det Pumphuset i Borstahusen, Landskrona (eventuellt någon gästartist). 19.00.
Prat om boken, uppläsning. Billiga böcker mot kontant betalning.
Alla är välkomna!

jag letar efter halsband

jag letar efter halsband
som jag hade en gång
flyktingar försöker flyta på luftmadrasser
hela havet gungar
vågorna kring min kropp
alla sjunger samma sång
helikoptern väntar på att störta
att leta efter halsband
som jag hade en gång
det var kanske inte enklare då
att åka pendeltåg
helikoptrar dunkade i marken
det är andra fåglar nu
flyktingar försöker flyta på luftmadrasser
alla går att byta ut
men de sjunger samma sång
om en man på en bänk vid ett hav
så ensam han ser ut
försöker dyka efter halsband
helikoptrarna spanar efter död
en stilla man i en grav
jag letar efter halsband
som jag hade en gång
jag flyter under havet
stenarna och tång
dånet är en annorlunda sång

Danskt och svenskt i poesibranschen

”Den nya generationen i dansk poesi definierar sig som en icke-generation. Som en räcka individuella författare med olika projekt som inte bildade gemensam front mot den äldre generationen. Och där far man naturligtvis en smula med osanning, för just uppgörelsen med 80-talsgenerationens uppgörelse med den tidigare generationen gör man upp med.”

Så skriver kritikern Jan Thielke i Lyrikvännens temanummer om dansk poesi (nr 1-2 1996) som alltså föregick Auroras temanummer ”Danska rum” med tjugo år.

Tror ni på det där han skriver här ovan? Jag gör det inte. Jag tror att 90-talsgenerationen var väl så upptagen som någon tidigare generation med att slå sig fram till ett eget rum. Så nämns knappt Pia Tafdrup eller Michael Strunge heller i Thielkes översiktsartikel som fokuserar på en rad andra namn. Numret som helhet tar framförallt upp Janus Kodal och Niels Frank bland de yngre författarna.
Det påminner om hur 90-talsgenerationen presenterades också i Sverige, som en icke-upprorets generation. Det kändes och känns falskt. Alla satt väl inte stilla i båten ens på den tiden? ---

Inger Christensens Sommerfugledalen och några av Poul Borums dikter finns med i tidskriften, så det är ett läsvärt urval!

2016-10-25

pratar inte franska i Le Grande Motte (skiss)

vi lyssnar på de sorgsna sångerna
hon flyger mellan verserna
jag har två döttrar någon annanstans
jag försöker se dem genom vågorna
vi cyklar i motvind
hela salta havet till höger
som ett svar på frågorna
vi äter glass
hon flyger mellan verserna
hon flyger runt med svaren
medvind tillbaka
en man på en rullande maskin
hela salta havet
vi dyker i vågorna
simmar upp och ner
en ensam man i varma kläder
hans mamma har just dött
livet han aldrig fick
vi äter glass
han väntar på kaffe
vi lyssnar på de sorgsna sångerna
jag älskar och är rädd för vågorna
vad de kan göra mot mina barn
vi cyklar slalom mellan turister
den sovjetiska stan
alla raka gator
det blåser friskt från havet
vi äter vegetariskt eller fisk
vi bor i en trång trappa
jag saknar mina döttrar
hon saknar sitt barn
vi älskar att vara två
här finns inga tiggare
vi äter middag i sängen
vi lyssnar på de sorgsna sångerna
vi tittar på Asterix och Tintin
vi rör varandras lår
sen franska chansons
hon flyger mellan verserna
förklarar det jag inte förstår
jag är rädd för flygplanen
att ramla i ingenting
hon håller min hand
nedanför spränger vågorna
jag saknar mina döttrar
de badar i en annan värld
jag känner hur de flyter
jag blundar när de dyker


2016-10-17

Ferlinghettis poetik i Svavel-serien

Jag har skrivit om Trombones utgivning i Svavel-serien här tidigare (jag gillar idén med tungt vägande böcker på 16 sidor). Lawrence Ferlinghettis ”Genom eldslågorna" (Svavel 10) tillhör det bästa jag läst, inte bara på sistone utan någonsin. Boken innehåller 121 aforismer eller uttalanden – hur ska de definieras, det går inte – kring temat Poetens uppdrag. Det är i själva verket ett kortare urval ur Ferrlinghettis diktmanifest ”Poetry as Insurgent Art” som han skrivit på och lagt till nya bitar till sedan 1975. Boken är alltså kraftigt förkortad för att gå in i Svavel-seriens format. Men den står på egna ben.

Stämningsläget är apokalyptiskt, det hela verkar skrivet i en känsla av att det är sent på jorden snarare än i författarens eget liv, även om han har förmågan till överblick och sammanfattning i detta underbart vidöppna sena skede. Nu vet jag förstås inte hur mycket av urvalet som är nyskrivet och vilka aforismer som tillhör de äldre delarna av manifestet. (När senaste reviderade utgåvan av originalet Poetry as Insurgent Art, kom 2007 var författaren 88 år, nu närmar han sig snabbt 100-årsdagen.) Mystiken bibehålls trots att allt sägs rent ut!

Om du vill vara poet, skriv dikter som förmår möta en apokalyptisk tids utmaningar, även om det medför att de klingar apokalyptiskt.

Och, dessa rader, även de aktuellare än någonsin:

Ditt språk måste sjunga, med eller utan rim, för att rättfärdiga att det står uppställt som poesi.

Gör det till talade ord, gör det till sjungna ord.

Jag visste att Ferlinghetti var en beat-poet men jag visste inte hur stor! (Om detta uttryck går att använda. Samvete har han ändå och det gör honom till en budbärare.) Poesi som omstörtandets konst, som den engelska titeln på verket kan uttydas, det låter som revolutionen.

Översättningarna är gjorda av Jonas Ellerström.