Nytt boksläpp från Megafon

PNu är det vårboksläppl på Bokförlaget Megafon. Det är det gamle Argusredaktören Thomas C Ericsson som ger ut en liten diktsamling med titeln "treackordsdikter". Ett tunt häfte, litet format 12x12 cm ("pixipoesi"), där han samlat ihop ett antal texter med musikalisk anknytning. Rockklubbar, festivalscener och replokaler flimrar förbi i hastigt tempo. Det är ett slags "postpunkpoetiskt" bokslut med referenser till Commando M Pigg, Theathre of Hate, Joy Division, Patti Smith m.fl. 



Ur samlingens "Intro"

"Samlar ihop alla fragment från forna tider

Minnesbilder från underjordiska
konsertscener, replokaler, tillflyktsorter 
Lägger alla ögonblick i elden

Detta är vad som återstår
De enkla raderna
De enkla uttrycken
De ostämda sångerna"

Söndag 22/4 är det  boksläpp på Café Columbia i Kisa. Det blir mat och bar och fri entré från kl 16.00. Med anledning av Världsbokdagen, som infaller på måndag har Poesi I Kinda trummat ihop en mindre poesifestival. Thomas C Ericsson kommer att framföra några av texterna ur "treackordsdikter" samt spela några låtar tillsammans med vapendragaren från Västervik, Magnus Sjögren.
Medverkar gör också Pelle Lundström (Dådran), Sissela Wasén (Ödeshög), Lena Runardotter (Oppeby) samt Farhiya Feysal (Ryd). Farhiya har gjort en kometkarriär på Poetry Slamscenen. Hon gjorde sitt första poesiframträdande i höstas på "Ortens Poesi" i Skäggetorp utanför Linköping, där hon chockade sig själv och omgivningen med att vinna inför en fullsatt hörsal. Hon följde upp detta med att vinna lagtävlingen i Rinkeby i december tillsammans med Ahmed Ijaz.

Treackordsdikter är (hittills) utgiven i fyra olika utgåvor. "Black edition", "Golden edition" och " Love edition". Upplagan var begränsad till 101 numrerade exemplar och har redan haft en sådan åtgång att det tryckts en "Pirate Grey edition" (with no limit) inför det officiella boksläppet. 

I efterdyningarna av Poesimässan

Om jag hade haft tillgång till den gyllene utgåvan av Thomas C. Ericssons "treackordsdikter" när jag gjorde min korta presentation av Bokförlaget Megafons utgivning för Örnen ochh kråkan på Poesimässan hade jag antagligen tagit med den också.

Låt míg här bara som ett litet tillägg säga att "treackordsdikter" är innerliga, erfarenhetsbaserade dikter om rock 'n' roll. Recensionen får någon annan skriva. Ett boktips kan jag ge.

jag fastnar i Noice

innan mina tonår
oron som måste fyllas
mina barn
jag fastnar i Noice
jag fastnar i död
tomheten som måste fyllas
mina barn
jag fastnar i äkthet
jag fastnar i död
första plattan
oron som måste fyllas

Dags för poesimässan 2018

Fredag-lördag i helgen som kommer är det dags för årets upplaga av Poesimässan vid Stockholms stadsbibliotek. Där finns den mångfald man sällan ser annars. Det är väl nästan bara Örnen och kråkan som uppmärksammar den litterära mångfalden, Lyrikvännen gör små försök. I dagspressen tigs poeterna solidariskt ihjäl, med ett fåtal undantag. Men på Poesimässan tar de golvet även om inte alla får läsa sina dikter från scenen!

Här är en återfunnen raritet som kanske hittar någon köpare under mässan. Den Blinde Argus värnar om gamla argusar och därför får även John Peter vara med på ett hörn.

En begivenhet under mässan är att Thomas C. Ericsson släpper första upplagan av sina nya diktsamling "Treackordsdikter". Titeln låter intressant, jag utvecklar detta senare när jag fått händerna på boken.

När vanliga dikter blev underground

I Örnen och kråkans imponerande årskalender Poesiåret 2017 finns det ett kapitel som heter De övriga böckerna med underrubriken Vanliga dikter.

Låt oss lyssna till vad Magnus William-Olsson säger om denna kategori diktsamlingar:

I den stora svenska poesiproduktionen går det att även urskilja en markant fåra som odlar vad man skulle kunna kalla habil modern poesi. Fri vers, subjektiva utgångspunkter, inte sällan det som i Sverige kallas ”centrallyrik”. Poesi där uttryckstvång och meddelelsevilja, för att tala med Erik Lindegren, balanserar varandra.

Jag har inga större invändningar mot denna beskrivning (jag är för övrigt själv inplacerad där) men det är anmärkningsvärt att det behövs en egen genre som försöksvis kallas ”vanliga dikter” för att fylla tomrummet efter de språkmaterialistiska snabbt utbrunna raketerna. Om 5 sidor av sammanlagt 210 sidor viks åt det som kallas för ”vanlig poesi” så borde den väl hellre kallas för ovanlig?

*

För att rätt belysa varför det som Magnus William-Olsson i Örnen och kråkan kallar ”vanliga dikter” har hamnat i minoritetsställning så kan vi annars gå tillbaka ända till Åsa Beckmans angrepp och utdömande av vad hon kallar för ”Ditt och datt-poesin” (12 september 2000) i DN.

Hon rackade där ner på diktsamlingar som innehöll dikter med olika ämnen, olika teman. Hennes måltavla var i mycket det som Magnus William-Olsson i Poesiåret 2017 kallar ”vanliga dikter”.

Den där artikeln av Åsa Beckman var en stormsvala för vad som skulle komma, nämligen OEI-skolans dominans, det platta poesilandskap där vi nu befinner oss, där existentiella röster inom poesin tystnat eller gått underground. Kulturrådet har understött denna utveckling genom att med litteraturstödet i första hand stödja ”normbrytandets” litteratur, uttryckt som ”förmågan att överskrida genreförväntningar”. Eller som det nu heter i kvalitetskriterierna för lyrik på Kulturrådets hemsida:

en lyriskt medveten och genomförd kritik av bildspråk och andra traditionella lyriska stilmedel.

Min egen i Örnen och kråkan omnämnda diktsamling ”Muntliga åtbörder” från i våras innehåller teman som hemlöshet, muntlighet och formativa vänskapsrelationer. Flera tematiska stråk, alltså, till skillnad från poesi med endast ett tema eller en kompositionsprincip. De senaste tio-tjugo åren har ”vanlig poesi” blivit nästan osynliggjord på kultursidorna.

Fotnot: I kapitlet ”vanliga dikter” i Örnen och kråkans antologi nämns, förutom undertecknad, Carina Bergström, Thomas Brunell, Robert Maier Ericsson, Torkel Rasmusson, Bengt af Klintberg, Jonas Ellerström, Kerro Holmberg och Jacques Werup.

vinter

ner i solen
allting rullar
sommarkatten
ner i solen
maneterna torkar
ner i solen
häll över fyra hinkar vatten
han ligger fortfarande där
han andas
"du måste in i skuggan"
ner i solen
"jag ligger gärna kvar här"

De enda orden av Rickfors om Lindforss

Jag har aldrig haft någon speciellt nära relation till Mikael Rickfors’ artistskap. Men jag har alltid haft en soft spot för låten (och plattan) Vingar. En hit är en hit är en hit liksom.
Jag blev lite chockad när jag insåg att min vän, den i litterära kretsar samtidigt respekterade och lite illa sedde författaren Peter Lindforss var medkompositör (textförfattare) till just ”Vingar”. Inte för att det förändrade min uppfattning om honom som poet, men det visade på oanat breda kontaktytor inom den svenska nöjes- och artistvärlden. Att han även skrivit texter till Lill-Babs krogshow ”Hon är jag” gjorde inte saken sämre. (En krans på hans begravning var från Barbro.)

När jag läser Rickfors självbiografi ”Inte bara vingar för pengarna” kommer jag till dessa rader, som är det enda ställe i boken där Peter Lindforss omnämns:

Bara några dagar senare tar jag kontakt med Peter Lindfors [sic]. Han är journalist och poet, kärv och butter men ändå fantastisk. Han hjälper mig att knyta ihop säcken och få ”Vingar” klar.

Bråket mellan Rickfors och Lindforss - här anonymiserad som ”medkompositören” – om när ”Vingar” såldes till Norwegian-reklamen, tas även upp längre fram i boken men det är en trist historia och jag tänker inte ödsla mer ord på den.

Rickfors bok är på det hela taget läsvärd utan att vara alltför djupsinnig. Läs den gärna för den info den ger i form av bilder från svenskt artistliv under framförallt 60-, 70- och 80-talen. Tillsammans med biografiförfattaren Caroline Grimwalker har han åstadkommit en bitvis medryckande och personlig bok. Jag skulle önska att den berättade mer om samarbetet mellan honom och Peter Lindforss bara, när det begav sig på 80-talet, för vi måste väl föreställa oss det som lyckligt?

Komplettering: Bevis på att Peter har skrivit fler texter till Rickfors.