Bonniers avbröt alltså tidigt utgivningen av hans lovande författarskap, så som de gjort med många andra författare, och hans utgivning hade därmed bara blivit en blek torso om inte författaren hade agerat i egen sak. Nu har det blivit något annat, nära nog ett livsverk.
*
Hans Boijs böcker har inte bara blivit tjockare med åren, de har också fortsatt komma i en takt på ungefär en per år. Den senaste utgivna, Hellmans lampa, kom för några veckor sedan och är på drygt 300 sidor. Det är som om Hans Boij någonstans vill mäta sig med de främsta och mest uppmärksammade författarna i sin tid, och som om Johan Jönsons bortåt tusensidiga böcker sporrar till att göra en egen vinkling på det maximalistiska och självkommenterande verket. Antikapitalismen har de gemensamt, men Hans Boij är inte alls lika teoretisk. Hos Hans Boij talar ett centrallyriskt jag som fikar, läser och gör resor i förfluten liksom i närvarande tid. Fast han lämnade Finland redan i fem-sexårsåldern ser han sig som en finlandssvensk författare och uppmärksammar hela tiden det finska, som en delvis annan aspekt på tillvaron än det härvarande svenska-stockholmska. Det är som om hela hans författarskap vore byggt på en känsla av brist, utifrån vilken han – i paradoxala formuleringar – bygger något eget och relativt storslaget, samtidigt som han själv hela tiden tar ner sina dikter. (Man skulle dock ibland önska honom en redaktör, som när han på ett ställe i den nya boken kallar Christer Strömholm för Christer Sjöholm.)
Hans Boijs böcker är vanligtvis ojämna men han har publicerat några mästerverk som jag anser håller rakt igenom, till dem räknar jag ”Salta biten” (1993) och ”Skapelsens rivaler” (1994).
*
På sitt sjuttiosjunde år kan man tro att Hans Boij vore inne på någon slags sammanfattandets konst, och visst finns det drag av det i den nya boken men egentligen inte mer än vanligt. Han gör i stället otaliga stundvisa sammanfattningar. Ett oväntat nytt drag är hans retfulla bruk av ett visst ”utfyllnadsord i talpråk”. Ett exempel från sid. 52:
Alliansen behövde ingen
kärlek. Vad alliansen
behövde var utförsäkrade
samhällsmedborgare, typ.
Ja, retfullt när detta slutord återkommer i varje strof i dikten. Men är det bra poesi? På detta vill jag svara ett obetingat: Ja!
*
Den här dikten, ”GENMÄLE, b” tillhör bokens mest helgjutna i den förundran den väcker:
Som poet vet man
inte vem det är
man kommunicerar med.
Enligt kvantmekanikens lagar
kan den personen samtidigt
befinna sig på flera
olika platser – med
varierande lektyr?
Den långa dikten BOKSTÄVER (s. 113) är en av de enskilt starkaste men den får ni läsa själva när ni letar fram boken.
