2017-12-11

Alfabetpoeter (Q=?)

Varför är det så ont om poeter som börjar på bokstaven Q?
Hasse Alfredson konstaterade detta redan 1968 i sin finurliga berättelse "Varför är det så ont om Q". Det verkar som om Q-hunden glufsat i sig så många Q:n att poeternas efternamn också strukit med, speciellt de svenska.
Jag har endast lyckas hitta den franske surrealisten Raymond Queneau (1903-1976). På svenska rekommenderas hans "Hundra tusen miljarder dikter" (Bakhåll 1991), som Lars Hagström gjort en fantastisk översättning av. Diktsamlingen består av 10 sonetter där alla versraderna är skurna så att läsaren kan kombinera dom hundra tusen miljarder gånger.

Fler Q-förslag mottages vänligen och bestämt.















2017-12-08

1983

Bruno K. Öijer är en poet uppfylld av visionerna, som låter bilderna komma till honom. Det långsamma eller snabba bildseendets poet låter filmen komma även när han lämnar sin lägenhet och det inre arbetet. Det handlar kanske inte om solipsism, snarare om att den yttre verkligheten på grund av det långvariga bildarbetet antar visionens drag även den. Det är alltså poeten som framkallar verkligheten när han är ute på gatorna. Därav de tre sista raderna i Sven Thomas Nordlöfs dikt tillägnad Bruno K. Öijer, ”harlekin i regn (sent 1900-tal)” ur diktsamlingen ”Kortet och nyckeln”. En diktsamling fylld av dedikationer som öppnade vägar för mig, orientering bland möjliga vänner och författarskap.

med den promenerandes hastighet

befolkas tom gata
fylls blå himmel med moln

2017-11-30

utanför affären vid havet

tiggaren med den tama kråkan
sitter på Aftonbladet från igår
han blir aldrig utan sår
regnet blåser in
Aftonbladet från igår
ännu en maktkåt gubbe
mellan någons lår
regnet blåser in
lukten av tång i mitt våta hår
jag minns omklädningsrummen som jag lämnade
lukten av tvång
snart ska mina döttrar komma och äta
de blir aldrig utan sår


2017-11-26

Redaktörsögonblick

vi gör intervjun på Ritorno!

sitter bland stolarna i dammet

där bara solen rinner ut

med en lättöl från Enskede i näven

eller en kopp kaffe

som det var för 20 år sedan

hit går man för att bli intervjuad
eller själv intervjua någon

jag lyssnar in

mellanmän, mitt i karriären

”när kommer din nästa skiva”

minns Mare Kandres ansikte
fångat på bild
när Anders
hade skickat iväg mig för att hämta kaffe

vad det uttryckte
var ren skräck

inte inne i dimman
ändå lätt ominöst

bara rummets nykterhet

livrädd och stolt
över hjärtat

kunde jag också vara

nu har jag skrivit mig ut
i marginalen
sedan länge

idag är jag upphittad
av solen
och Mares bana fortsätter

2017-11-12

Jag fastnar i L.T. Fisk

Vem ska bära dej. Det är en duva som stryps av plast. Trottoaren är alldeles våt. Vinden blåser svår. Allting rinner.
Det är en duva som stryps av plast. Det är en svan som flyger förbi. När kyparen på Babas i Limhamn, skär det äldre parets lammfiléer.
Det går en snubbe med lockigt hår. Han letar efter cigaretter. Nä. Han letar efter cigarettfimpar. Han går här varje dag. Bland restaurangernas askfat, utanför. Han går här varje kväll. Han måste röka. Jag lyssnar på L.T. Fisk. När en duva stryps av plast. Jag är en del av allt det här. Jag är en del av allt det här. Du är en del av allt det här.
Jag blir rörd av det äldre paret. Jag blir rörd av att kyparen skär deras lammfiléer. De är miljonärer. Jag lyssnar på L.T. Fisk. Jag tycker att alla borde äta mindre kött. Jag blir så jävla förbannad. Deras jävla lammfiléer. Och kärleken som är så tydlig.
Jag tänker på mina älskade föräldrar. Jag är en del av allt det här. Jag är Frank Sinatra. Jag vill sitta på en bar.
Trottoaren är alldeles genomvåt. Vattenpölar överallt. Jag tänker på min kompis L.T. Fisk. jag minns när vi gick i skolan.
Jag är en del av allt det här. Jag har hål i alla mina skor. Jag har inte råd att gå på krogen. Men ibland gör jag det ändå.
Vem ska bära dej. Vem ska vara ditt ljus. Jag lyssnar på L.T. Fisk.
Jag är en del av allt det här. Det är  en duva som stryps av plast. Mannen som hittar en våt fimp.




2017-11-06

Vad jag tror på när det gäller att lära sig läsa och skriva

Vad gäller att lära sig skriva och läsa tror jag inte så mycket på skrivarkurser, ärligt talat. Jag tror på närhetsprincipen; att hålla sig nära det man älskar, helt enkelt.

För mig har det alltid handlat om diktsamlingen och poeten. Diktsamlingen som fysiskt objekt att beundra och älska, att gå in i för att se vad som finns där, kanske plocka isär diktsamlingen i sina beståndsdelar och sätta ihop den igen för att se hur den är gjord. Att lära sig flyga genom att ta till sig dess lyftkraft.

Inledningsvis kanske man härmar, man provar att skriva likadant som t.ex. Bruno K. Öijer i diktsamlingen ”Giljotin”. Man lär sig av hans teknik, sättet att arbeta med teman med variationer. Sen inser man efter några försök i den vägen, att det inte är en ny Bruno K. Öijer som världen eller ens man själv behöver. Nej, det man är ute efter är att hitta något annat, något eget, som berör en lika mycket som Bruno K. Öijers ord berör en. Att hitta en egen tematik, begravd någonstans djupt därinne i hjärtat och själen. Det gäller att locka fram den.

För detta kan man göra; man kan sätta sig i beredskap för skrivandet. Man kan hitta ett eget, inre rum och utvidga dess obegränsning med tiden. Man kan ta djupa, begrundande promenader för att komma närmare sitt eget ärende, gå på konstutställningar och poesiuppläsningar. Man kan hitta ett vilans och inspirationens rum inuti sig själv. Skrivövningar hjälper inte mycket, utom kanske på marginalen; det gäller att hitta sin egen väg.

Jag sa inledningsvis att det handlar om kärlek, om diktsamlingen och poeten. Att umgås med poeter hjälper, kanske skrapar något guldstoft av sig från umgänget med levande poeter man beundrar. Det är inte så naivt som det låter, poesi är också en levnadskonst, och kanske hör det till poeternas liv att bli fulla och ringa upp varandra två-tre på natten. Åtminstone en del av min ungdom gick åt till sådana utflykter och vallfärder. Av poesins element är poesiuppläsningen det tredje, det som binder samman poeten och objektet, diktsamlingen. Det som levandegör texterna på ett unikt sätt i nuet och den djupa kommunikationen. Det som lyfter tankarna och orden över det vardagliga, det som låter oss tala till varandra på det allvarliga oefterhärmliga sätt som vi var menade att tala på. En poesiuppläsning ska vara inget annat än skakande, det är så man lär sig leva och skriva.

Kom på lördag den 11/11 kl.15-20 på Bokmaskinens Litteraturdag då vi bl.a. ska prata en del om de här frågorna!

2017-11-04

Till minnet av John Peter Gister

du kommer i fjäderskrud
till ditt sista möte

på Hultsfredsfestivalen såg jag dig golvad
endast en vingpenna fladdrade i vinden

med den skrev du dig
ut ur rummet