2016-09-18

Anteckningar om Hans Boij

Efter dryga 40-talet utgivna titlar, sedan debuten på Bonniers 1965, måste man säga att det ligger något obetvingligt över Hans Boijs skrivande. Sedan början av 70-talet har han givit ut sina böcker själv, på Författares Bokmaskin och han tillhör därmed de allra mest återkommande bokmaskinisterna; ja han är nog den mest professionelle som verkligen byggt ett eget författarskap utifrån en outsiderposition. Hade Bonniers fått bestämma hade det bara blivit två böcker, Sviternas tal (1965) och Fågelns skugga på trappan (1967). Några publiceringar i Grupp-antologierna har det också blivit, men därefter har det varit egenutgivning som gällt för Hans Boij. Hans 50-årsjubileum som publicerad författare gick spårlöst förbi för några år sedan.

Bonniers avbröt alltså tidigt utgivningen av hans lovande författarskap, så som de gjort med många andra författare, och hans utgivning hade därmed bara blivit en blek torso om inte författaren hade agerat i egen sak. Nu har det blivit något annat, nära nog ett livsverk.

*

Hans Boijs böcker har inte bara blivit tjockare med åren, de har också fortsatt komma i en takt på ungefär en per år. Den senaste utgivna, Hellmans lampa, kom för några veckor sedan och är på drygt 300 sidor. Det är som om Hans Boij någonstans vill mäta sig med de främsta och mest uppmärksammade författarna i sin tid, och som om Johan Jönsons bortåt tusensidiga böcker sporrar till att göra en egen vinkling på det maximalistiska och självkommenterande verket. Antikapitalismen har de gemensamt, men Hans Boij är inte alls lika teoretisk. Hos Hans Boij talar ett centrallyriskt jag som fikar, läser och gör resor i förfluten liksom i närvarande tid. Fast han lämnade Finland redan i fem-sexårsåldern ser han sig som en finlandssvensk författare och uppmärksammar hela tiden det finska, som en delvis annan aspekt på tillvaron än det härvarande svenska-stockholmska. Det är som om hela hans författarskap vore byggt på en känsla av brist, utifrån vilken han – i paradoxala formuleringar – bygger något eget och relativt storslaget, samtidigt som han själv hela tiden tar ner sina dikter. (Man skulle dock ibland önska honom en redaktör, som när han på ett ställe i den nya boken kallar Christer Strömholm för Christer Sjöholm.)

Hans Boijs böcker är vanligtvis ojämna men han har publicerat några mästerverk som jag anser håller rakt igenom, till dem räknar jag ”Salta biten” (1993) och ”Skapelsens rivaler” (1994).

*

På sitt sjuttiosjunde år kan man tro att Hans Boij vore inne på någon slags sammanfattandets konst, och visst finns det drag av det i den nya boken men egentligen inte mer än vanligt. Han gör i stället otaliga stundvisa sammanfattningar. Ett oväntat nytt drag är hans retfulla bruk av ett visst ”utfyllnadsord i talpråk”. Ett exempel från sid. 52:

Alliansen behövde ingen
kärlek. Vad alliansen
behövde var utförsäkrade
samhällsmedborgare, typ.

Ja, retfullt när detta slutord återkommer i varje strof i dikten. Men är det bra poesi? På detta vill jag svara ett obetingat: Ja!

*

Den här dikten, ”GENMÄLE, b” tillhör bokens mest helgjutna i den förundran den väcker:

Som poet vet man
inte vem det är
man kommunicerar med.
Enligt kvantmekanikens lagar
kan den personen samtidigt
befinna sig på flera
olika platser – med
varierande lektyr?

Den långa dikten BOKSTÄVER (s. 113) är en av de enskilt starkaste men den får ni läsa själva när ni letar fram boken.

2016-09-15

Att stiga på bussen

Jag sitter nu på samma bänkar
vid busshållplatser
som Peter Lindforss frekventerade mot slutet av sitt liv
med en bok i handen och en ölburk bredvid sig
Jag inbillar mig att jag fortfarande
är på väg nånstans.

2016-09-04

Välfärd

jag gråter i hennes ögon
jag simmar på hennes ö
solen är rosa ikväll
hur lågorna redan brinner
åh, vår småländska sjö
en båt och någon som bränner
hur vågorna aldrig hinner
en båt och några dadelklasar
är det någon du känner
en apa och några vise män
låt dem dö låt dem dö låt dem dö
en jord som är asfalt som bränner
ett hav som brinner som hell
en jord som är asfalt som smälter
som änglar som snö eller tö
en skorsten och brandsoldater
vi hinner vi hinner vi hinner
tre hundra miljoner ska dö
du vill inte vara ensam ikväll
vi ger apan miljoner bananer
vi ger solen några bitar av snö
vi ger världen brända afganer
jag vill dö jag vill dö jag vill dö
vi ger er smältande miljarder
vi ger er snö ger er smältande snö



2016-08-27

du letar efter halsband

du letar efter halsband

som du hade en gång
hela havet gungar
vågorna kring din kropp
alla sjunger samma sång
helikoptern väntar på att störta
att leta efter halsband
som du hade en gång
det var inte enklare då
att åka pendeltåg
helikoptrar dunkade i marken
det är andra fåglar nu
alla går att byta ut
men de sjunger samma sång
om en man på en bänk vid ett hav
så ensam han ser ut
helikoptrarna spanar efter död
en ensam man i en grav
du letar efter halsband
som du hade en gång
under havet flyger du
stenarna och tång
dånet låter annorlunda nu
försvinner nästan helt
det är en ljuvligare sång

2016-08-23

Världens Kortaste Antologi

Det är förstås en briljant idé av gänget bakom Trombone att ge ut vad de kallar Världens Kortaste antologi.

Tyvärr håller den inte så hög klass att det är berättigat att säga att den är ett nödvändigt komplement eller alternativ till mastodontverket Svensk poesi. Det är dock befriande att läsa något som är ett bidrag till något pågående, samtidspoesin utifrån en bred definition, snarare än ett försök till kanoniserat monument.

Bäst i nr 13 av Svavel-serien (jo, antologin har fått det numret) är dikterna av Maria Küchen respektive Ulf Karl Olov Nilsson. Maria Küchen skriver om mötet med en papperslös i en sky-bar. Ulf Karl Olov Nilssons dikt INBILLNINGEN: SYSTEMET verkar vara en kommentar eller omdiktning av en rad av Lukas Moodysson: Någon har kidnappat golvet under dina fötter.

Jag kunde gå på det,
eftersom golvet hade visat att det var golv.

Jag var kidnappad, eller möjligtvis var jag inte
kidnappad.

Och om golvet inte visat att det var golv
hade jag aldrig gjort det (gått på det)

Antologin rekommenderas.

2016-08-18

Medan litteraturhistorien skrivs

Det är inte varje dag man läser om en universitetskurs i Samtidslitteratur, som den Lunds universitet nu ger från våren 2017. Här handlar det till och med om samtidslitteratur på allvar, de senaste 15-20 årens utveckling, i stället för så som det brukar snarare handla om modernismen eller efterkrigslitteraturen.

Det är dock maktpåliggande (konstigt ord) att anordna en sådan kurs. Inriktningen kan lätt förväxlas med viljan att grunda en kanon eller avgöra vilka nutida författarskap som håller. Jag tror inte att det är kursens ambition att spela en sådan roll, men vare sig man vill eller inte får den något av en sådan funktion, genom att formulera sig övergripande om sådant som knappast litteraturkritiker ännu hunnit ta upp. (Utrymmet för översiktsartiklar om litteratur och poesi förefaller vara i stadigt krympande.)

Det är naturligtvis omöjligt att ge ens ett försök till heltäckande bild av litteraturens utveckling i "Sverige, Europa och världen"; denna svårighet kanske i sig blir något av ett tema i den globaliserade tid vi lever i. Något finns dock att hålla sig i; det är ingen vild gissning att kursen kommer att ta upp autofiktionen med Knausgård, Norén och Maja Lundgren som några av namnen. De internationella motsvarigheterna vågar jag inte nämna, om det finns några? Är det inte så att Norden ett kort tag var ledande - vad gäller att producera intresseväckande autofiktion?

Vad gäller den försiktigt formulerade delkursen "Poesins mötesplatser" är din gissning så god som min. Men låt oss se: OEI:s plantskolor, författarutbildningar, digitala forum osv. Någon konsensus om samtidspoesin går väl ännu inte att uppnå, hoppas jag innerligt. Så färdigt ska inte allt serveras. (Tipstack: Victor Malm.)

2016-08-17

Natt i augusti

din nygamla klänning
hur snygg du är i den
det är en hinna över allt
att vara nära dej igen
att jag inte förstår
i helikopternatten
att du ser spåren där jag går