2017-02-23

Om kråkorna

Ur romanen »Väggen« av Marlene Haushofer hämtar jag från sidan 135 följande text:

Det var…
»inget ovanlig väder för att vara i februari. Jag var glad att rådjuren hittade löv och fjolårsgräs överallt och kunde återhämta sig lite. Även fåglarna hade det bra igen. De höll sig borta från stugan, och det betydde att de inte behövde mig längre. Bara kråkorna var trogna tills den riktiga våren kom.

De satt i granarna och väntade på köksavfall. Deras liv följde stränga regler. Vid samma tid varje morgon  kom de flygande in i gläntan och slog sig ner i träden, efter att länge under upprört kraxande ha flugit runt i cirklar. Sent på eftermiddagen, i skymningen, lyfte de och flög, kretsade och kraxade bort över skogen. Jag har ingen aning om var de bor på natten. Kråkorna lever ett spännande dubbelliv.

Så småningom började jag känna en viss sympati för dem och kunde inte förstå varför jag tyckt så illa om dem tidigare. Men eftersom de mest höll till på smutsiga ställen i staden, uppfattade jag dem alltid som tråkiga och smutsiga djur. Här, i de glänsande granarna, var de plötsligt helt andra fåglar, och jag glömde min gamla motvilja. Numera väntar jag varje dag på att de ska komma flygande, eftersom de hjälper mig att hålla reda på tiden. Till och med Lo /hunden/ vande sig vid dem och lämnade dem sedan i fred. Han vande sig för övrigt vid allt som var viktigt för mig. Han var en synnerligen anpassningsbar varelse.

Det var bara för katten som kråkorna fortsatte vara en ständig källa till irritation. Hon satt på fönsterbrädet och stirrade på dem med rest päls och blänkande tänder. När de retat henne tillräckligt länge och gjort henne rasande, lade hon sig vresigt på bänken och försökte sova bort sin ilska.

Ovanför stugan hade det bott en uggla. Efter det att kråkorna började komma hade den flyttat därifrån. Jag hade inget emot ugglan, men eftersom vi kanske väntade kattungar hade jag inget emot att kråkorna jagat iväg den.«


Romanen är översatt av Rebecca Lindskog och min pocketutgåva är utgiven av Thorén & Lindskog.

2017-02-13

Alfabetpoeter (O= Ortman)

ur En passage av Peter Ortman (1939-2008) 


Den första snön var så vacker i år
men mina skor var så tunna så tunna

Satt inne och tänkte diverse
att allt var ett misstag

att det bara blev så
att man inte vet varför

att man vet en och annan sak som alla vet
att det finns ingen jämlikhet

att vissa (dom flesta) är födda i fel familj
att världen förblöder

att antingen eller eller både och och
är en möjlighet

att dagarna går och där gick den och
när jag dragit rullgardinen och

ligger med borstade tänder och tänker
tankar som knappt är tankar

den första snön var så vacker i år
men mina skor så tunna så tunna

...


(Bonniers 1976)


(omslagsfoto av Nils Bjärvall)
 
 
Fler O-poeter:
Ulf Olsson (1961  -  )
Eva-Kristina Olsson  (1958  -   )
Tommy Olofsson (1950 -    )
Anders Olsson (1949  -   )
Olle Orrje (1937 -   )
Ulla Olin (1920-2009)

2017-02-01

Ljudversion av BOKSTÄVERNA!

I december släppte  Bokförlaget Megafon diktsamlingen Bokstäverna.
Nu har detta diktprojekt gått in in nästa fas.  Tillsammans med TVÅ MÄN I EN DAMBOB från Tranås har Thomas C Ericsson spelat in den 28 sidor långa dikten med samplade ljud och megafon, som nu finns utlagd på SoundCloud.

Snart är det dags för ännu en tolkning, denna gång med Argus Jass Group.
(Resultatet kommer ev. att resultera i en CD-skiva eller möjligen en EP-skiva, "Extended Poetry".)

(Karl Larsson och Thomas spelar in på Kultuvera i Tranås. 
Magnus Grehn håller i kamera och megafon)




2017-01-29

det är ett stillsamt glidande ifrån

det är ett stillsamt glidande ifrån
när vår älskade sjö ligger stilla
du vill ro
men du orkar inte nu
men dundret som ligger bakom
skarvarna som skiter sönder träden
vi är i båten som läcker
du är lugn, jag kollar min flytväst
jag känner mej alltid under
en blå himmel med mörka moln
du vill ro
men du orkar inte nu
eller åt ett annat håll
alla vackra fåglarna du älskar, de jag aldrig får möta
du stänger dina dörrar
en blå himmel med mörkare moln
jag suger i mej vårt sista lugn
en åska tar sej ner
dunkar mjukt i mitt huvud
det är ett stillsamt glidande ifrån


2017-01-20

Alfabetpoeter (N = Nelvin)

Ibland hittar man fantastiska fynd i varuhusens rea-backar. Det kanske är lite glesare mellan guldkornen nu för tiden, men under 80-talet kunde man gör riktiga kap, både LP-skivor och böcker. Ett av de främsta fynden var Åsa Nelvins diktsamling "Gattet - sånger från barnasinnet". (Inhandlades på Tempo, troligen i Linköping 1985, för 3:-. Ordinarie pris var 70:-, enligt den röda prislappen som jag låtit sitta kvar. Oslagbart reapris!)
Åsa Nelvin (1951-1981) var en mångsidig konstnär som kom in på scenskolan i Göteborg redan som 15-åring. Hon målade även tavlor och debuterade som författare med en barnbok när hon var 18 år. Hon hann ge ut fem böcker, varav två romaner, under sin alldeles för korta vistelse på denna jord. Diktsamlingen Gatten kom ut postumt ett par veckor efter att hon tagit sitt eget liv -81.
Dikterna drabbade mig direkt. De var skrivna av en Människa som hade en otrolig förmåga att fästa sina känslor på bokens sidor. Även om jag inte då kände till hennes historia med sjukdom och ångest så kändes dikterna starkt personliga. Naket och utlämnande.
Det har varit glest med artiklar om Åsa Nelvin, men de senaste åren har hennes namn nämnts allt oftare. Bl.a. i ett specialnummer av Lyrikvännen (6/2002) och ett fantastiskt specialprogram av SVT:s Kobra 2014.

Se! Läs! Berörs!


"växtvärken plågar mig
jag blöter sötaktiga kökshandduken
vrider ur den
lägger den över mina ben
inte för att försona sig med smärtan
men mina fötter växer, spränger fram
jag kommer att springa snabbare
chanserna chanserna ökar"




(2014 hade SVT:s Kobra ett minnesprogram om Åsa Nelvin.)



Fler N-poeter;
Fredrik Nyberg (1969 - )
Cletus Nelson Nwadike (1966 - )
Ulf Karl Olov Nilsson (1965 - )
Marie Norin (1967 - )
Johan Nordbeck (1953 - )
Sven Thomas Nordlöf (1950 - )

2017-01-19

"Vildanden" - dikt av Peter Lindforss

Vildanden
får aldrig se
sina barn växa upp
Det är en naturens gåta
att mor och söner
måste lämna honom kvar

Du vet
färgen på hans kind
azurblå eller elektrisk
är egentligen bara
ett av naturen
skapat trick

Han lyser
i vissa omständigheter
Som påfågeln har sina fjädrar
har han sin genomträngande blick

- Peter Lindforss

2017-01-17

Jag fastnar i Ulla Sjöblom

Det rinner bensin på gatorna. En lastbil har tappat sin last. Jag släpper aldrig min last. Jag fortsätter hålla på.
Du står väl ditt kast.
Jag fastnar i Ulla Sjöblom. Jag fastnar i Lars Forssell. Jag fastnar i varma röster.
Det springer lösa hundar på gatorna. Det faller regn på skatorna. De dyker mot smulorna. Jag sitter i blåsten på bänken.
Jag står väl mitt kast.
Jag går väl hem sen. Jag passerar väl Pölsemannen vid Systemet. Jag ger väl en slant till tiggaren. En lastbil har tappat sin last.
Under tyngden ligger en osynlig pojke. Under ytan tänder han en cigarett. Mannen med den ludna rocken. Sen sprängs allt.
Hur träden blir nakna i september.
Då fastnar jag i Ulla Sjöblom. Då hör jag Lars Forssells varma skratt. Då minns jag hur han söp. Då minns jag lukten av cigaretter. Lukten av bränd bensin.
Stanken av en pojkes brända hår.