2017-09-20

hösten

när du ser när de sänker sej
när du är där de sjunkna har sjunkit
kan du några bra poplåtar då
jag träffade Klara på perrongen
hon har skjutit sej
hon har blågröna vener
kan du några bra poplåtar då
jag pratar om väder
jag pratar om människor utan värme eller kläder
när du är där det sänker sej
när Klara hulkar i natten
jag försöker alltid skriva sången
hur det reser sej en staty
jag ligger under tågen
hon har inga vänner
hon har vänner långt härifrån
det är vatten
det är vatten
det är några av dina spänn
det är natten som blir svart om natten
kan du några bra poplåtar då


2017-09-16

Sven Thomas Nordlöf - ”Grundämne / Matter of Love”

(Marc Bolan f. Feld 30/9 1947 d. 16/9 1977 i minne 70 år samt 40 år sedan han lämnade livet)

tårarna faller
genom varje ämne
som kommer
i deras väg

jag är glad: tårar
jag känner tillförsikt: tårar
jag är stark: tårar
jag är svag: tårar
jag är förhandlingsbar: tårar
jag är oförsonlig: tårar
jag är fast: tårar
jag är mjuk: tårar
i stort sett allt
tårar tårar tårar

what is the meaning of it all
what is the meaning of it all

allvarligt sagt
ärligt talat

mitt inne i fabriken
där saker blir gjorda
inget tjafs

the real thing
the cause of it all

bring it on home to me
bring it home to me

children of the revolution
children of the revolution o yea

i am the hard case
never giving up for the solution
o no never giving in
for the solution yea
never never never never never never

tårar tårar
faller genom rymden
utan att följa naturens lagar yea yea
utan att följa
utan att följa naturens lagar

© sventhomas nordlöf XVII.ix.IX

2017-09-13

Världen

djuren rymmer från cirkusen
du ligger under stolen
försöker gömma dej där
en jättegammal fågel
märker hur rädd du är
det fräter i jorden från solen
måsarna attackerar borden
alla korvbröd som lämnats där
du ligger som ett foster under stolen
du kommer inte ihåg
en jättegammal fågel säger:
"kommer du ihåg"
då minns du allt vi brände

2017-09-07

Alfabetpoeter (P = Palm)

Det finns poeter som skriver sin tid. Som låter sina ord ackompanjera skeenden som ligger långt utanför litteraturen. Där liv och dikt flätas samman med natur och psykologi. Göran Palm tillhör den grupp poeter som banat nya vägar att uttrycka sig på och visat på nya litterära landskap.
Hans mäktiga epos Vintersagan Sverige (utgiven i fyra delar mellan 1984-2005), skriven på blankvers, är troligen ett av de verk som kommer att fortsätta läsas långt in i detta årtusende. Det är en dikt som, likt Selma Lagerlöfs "Nils Holgersson", färdas genom Sverige och kommenterar vårt land och dess människor på ett sätt som inte journalisterna eller historikerna kommer i närheten av.
2016 kom alla fyra delarna ut i en samlingsvolym med ett nyskrivet förord av författaren. Person- och ortsregistret är på arton sidor och sträcker sig från ABBA till Öxabäck. (Bara dom namnen innehåller två stora berättelser om Sverige.)


Om Vimmerby skriver han bl.a.:

"Det borde inte finnas någon här
i Småland som är världsberömdare
och svenskare än Ingvar Kamprad till
Ikea. Men det finns det, för det här
är Astrid Lindgrens barrskogstäta värld.
Från Eksjö ner till Vimmerby finns gott
om skyltar som vill få bilisterna
att vika av mot RUMSKULLA eller
mot SEVEDSTORP och ofta lyckas, för
med särskild färg och stil vid dessa namn
står KATTHULT respektive BULLERBYN,
två namn som väcker minnen eller barn
i varje Volvo, Nissan eller Ford
som far förbi. Det är rätt kargt och mörkt
kring Lönneberga och Mariannelund,
som redan Albert Engström kände av,
men lilla Katthult är sig likt som ett
ur snåren nyss befriat småjordbruk,
och gårdarna i Bullerbyn står just
så tätt som i den bok som Astrid skrev
om dem. Till min och andras häpnad är
det ganska långt från Lönneberga upp
till Katthults gård, där Emil-böckerna
blev film, dessutom är den gården än
idag i lantligt bruk av en familj
som inte låter sig bekomma av
att snickerboa, kor och flaggstångstun
på somrarna beglos av Emils fans."





Fler P-poeter;
Malte Person (1976   -   )
Per Planhammar (1965   -    )
Agneta Pleijel (1940  -   )
Ralf Parland (1914-1995)

2017-09-01

Den Blinde Argus revisited

Under den första halvan av nittiotalet blev jag publicerad i en del antologier och tidskrifter, mest noveller. Och när Den Blinde Argus skulle ha avskedsparty, -95 tror jag att det var. Blev jag inbjuden till den stora uppläsningsfesten på Mosebacke. Jag läste en novell om en förälskad ung man. Jag skulle ta tåget till Stockholm men Janne och jag hade somnat lite sent och jag vaknade för sent. Min mamma hjälpte mej att fixa en flygbiljett och jag kom i tid. Arne Johnsson var där, Bob Hansson, och du var väl också där Pär Hansson? Och Annika som jag sen tror skrev den fina biografin över Lena Nyman, men det är jag inte helt säker på. Helena Looft.
Ja ja, sentimentaliteten och nostalgin.
Thomas C Ericsson och Andreas Björsten var så klart där. Och Ola Lindvall och Jan Hjalmarsson.
Och nu när jag tillfälligtvis inte längre bor tillfälligtvis i Stockholm. Så blir det en sorts revival. Och jag har ju aldrig varit redaktör eller nåt hos Den Blinde Argus. Men de gav ut min senaste bok Jag letar efter halsband och jag känner mej alltid hemma där, och imponerad av passionen för litteraturen, poesin.
Ja ja. Jag har nyss bokat resa och hotell. Ni stockholmare eller turister eller fans. Vi kommer att vara på Stadsbiblioteket i Stockholm den 25/9, 18.00. Kom dit! Så ska ni få höra lite ny bra stuff.

ovanför gatan

hur är vädret där i Asien
jag har svårt att sova här
jag vill vara vaken när du är vaken
det var när jag tittade ut genom fönstret
det var hon med en sorts kruka
du vet, blomsteraffären nedanför
jag vill vara vaken när du är vaken
hur är vädret där i Asien
det var mitt i natten det med krukan
kan man skrika genom glasen
kan man sträcka ut den blodiga handen
men måsarna skriker sej in
sen fastnar jag i countrylegender
vad lyssnar du på i Asien
jag skriver för att jag är rädd
jag vill vara vaken när du är naken
så klockan är tre på natten
när hon kastar krukan genom rutan
jag vet rätt lite om blommor
men affären verkar ha ett bra sortiment
jag vill vara naken när du är naken
hur är vädret där i Asien

MWO om Peter Lindforss

Lyssna gärna på Örnen och kråkans senaste poesi-pod om De Glömda Böckerna från 2017. Det här partiet, där Magnus William-Olsson pratar, är jag inte minst förtjust i.

Han [undertecknad] har bland annat ett litet porträtt, som jag skulle vilja läsa, av poeten Peter Lindforss, som dog för några år sedan och som ju var en slags beatpoet kan man säga i svensk tradition; också lite marginell men väldigt viktig. Han var också en kompis till Leonard Cohen och var en lite speciell, mytomspunnen gestalt. Och under det sista året av sitt liv var han uteliggare.

50-talet och de litterära grupperingarnas år

Så här långt efteråt kan man se på ett lite förvånande sätt att 50-talet var tiden framför andra vad gäller uppkomsten av litterära grupperingar och poesigrupper. Först ut att nämna är naturligtvis Metamorfosgruppen som uppstod 1951 ur spillrorna av FUK (Föreningen Unga Konstnärer) där poeter som Paul Andersson, Lasse Söderberg och Petter Bergman ingick. Man ordnade dansarrangemang med poesiläsningar på Restaurang Tunneln vid Sveavägen. Från 1952 gav man med Lennart Nilsén-Somre som promotor ut en serie stencilerade lyrikhäften med syltburksetiketter som gavs stor och ökande uppmärksamhet, inte minst med utgivningen av Paul Anderssons häfte ”Elegi över en förlorad sommar” 1953, som hyllades stort av Karl Vennberg i Aftonbladet.

Följande utspel av just Paul Andersson, vid en offentlig uppläsning på Klara Folkets Hus 1951, utgör något av ett manifest för den svenska nyromantikens gryning. Samtidigt är det så personligt hållet att det också kan liknas vid ett manifest för en person; nämligen poeten själv.

Fyrtiotalismens fixerade synsätt i det redan förlorade och sterila beklaganden har äcklat mig fram till romantiken som jag hoppas också har en plats för mig trots att jag vägrar att engagera mig i det som omger mig. Jag vägrar emedan inget krig och ingen fred kan förändra de ting som utlöser mina visioner och emedan mina upplevelsers uttryck aldrig har någon social uppgift.
(citerat efter Andreas Gedin i ”Ett andetag djupt är livet”, Paul Anderssons samlade dikter)

Det är ett ståtligt ställningstagande för rätten att inte göra några ställningstaganden, och måste naturligtvis ses mot bakgrund av efterkrigstidens atombombsvånda (som väl aldrig riktigt har stillnat sedan dess).

Den andre av den svenska nyromantikens förgrundsfigurer är förstås Bo Setterlind, som på sätt och vis borde nämnas före Paul Andersson, då han debuterade redan 1948 med Månvagga på Bonniers förlag. Setterlind rörde sig delvis i samma kretsar som Metamorfos och kunde delta i deras uppläsningar. Ibland i pressen misstogs han rentav för en medlem i Metamorfosgruppen. Dock tillhörde han en äldre och mer etablerad generation.

När jag förr om åren tänkte på Bo Setterlind och Paul Andersson, tänkte jag på dem som två helt olika förgrundsgestalter. Men ju längre tiden har gått, desto mer ser jag deras likheter. Bägge var faderlösa, bägge hade en egendomlig klasslöshet, då de trots fattigdom gärna uppträdde välklädda på ett lite flamboyant sätt. Bo Setterlind dock mer strikt och borgerlig, som jag uppfattar det.

Paul Anderssons narkotikamissbruk och flörtande med tillvarons nattsidor hade ingen riktig motsvarighet hos Setterlind, som var en ljus besjungare, men även han bekant med tillvarons mörkare sidor.

Intresset för Paul Anderssons verk och liv finns kvar hos nya generationer, trots en begränsad produktion. I jämförelse är väl ingen svensk betydande poet som Bo Setterlind underrepresenterad i offentligheten. Ingen av hans många diktsamlingar finns i dag tillgänglig i nätbokhandeln, inte heller någon samlingsvolym. Det enda som finns enkelt tillgängligt är tre dikter i bauta-antologin ”Svensk dikt”. Där är för övrigt också Paul Andersson representerad med ett kort utdrag ur Elegin.

---

Så småningom, närmare bestämt natten till den 20 maj 1957 i Uppsala på en författarkonferens med avslutande middag gick Bo Setterlind vidare och bildade en egen filial inom den svenska nyromantiken, nämligen Romantiska förbundet, ett sällskap för ”romantikens återuppblomstring och förnyelse”. Han bildade inte förbundet ensam även om han valdes till dess första ordförande. Han hade med sig författarna och poeterna Harald Forss (vice ordförande i interimstyrelsen), Lars Englund, Olle Svensson och Bengt Jändel m.fl. Ett 30-tal närvarande antecknade sig som medlemmar i det nya förbundet på den lista som gick runt. Att flera av Romantiska förbundets grundare kämpade både med ekonomi och annat, trots höga litterära kvalitéer, framgår bl.a. av Bengt Jändels öde som jag berört i den här artikeln.

1978 startade Romantiska förbundet tidskriften Aurora, som allt sedan 1982 utkommer med fyra nummer per år och alltså fortfarande existerar. (Fråga undertecknad.)

---

Apropå litterära grupperingar; vad som förbluffar mig när jag läser Gunnar Balgårds initierade bok ”Jack & gänget” om beatrörelsen (som var en mer sammanhållen grupp än jag själv trott fram till nyligen) är samtidigheten på andra sidan Atlanten. Just 1957 presenterades beatförfattarna med Jack Kerouac och Allen Ginsberg i spetsen för första gången i samlad form i den klassiska tidskriften Evergreen Review nr 2 1957. Skillnaderna om man jämför med svenska företeelsen Romantiska förbundet är kanske större än likheterna men 1957 framstår i efterhand för mig som de litterära grupperingarnas år.

2017-08-31

Evin Ahmads ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar”

Foto: Johan Bergmark.

På förlaget Natur och Kulturs hemsida presenteras den här boken inledningsvis som ”hårt slående dikt” för att sedan en bit längre ner beskrivas som ”en berättelse om att bli konstnär och att vara en ung konstnär i vår samtid”. I andra sammanhang som t.ex. Evin Ahmads Wikipedia-sida talar man självklart om det som en roman. Så vad rör det sig om? Helt vanlig genreförvirring eller är det något annat?

Evin Ahmad är en extremt målmedveten ung skådespelerska och nu också författare. Jag har inte börjat följa henne förrän nu, men jag förstår att hon redan gjort stort intryck på många som ett ungt, brådmoget stjärnskott på teater- och filmscenen. Att priset för att komma dit hon nu befinner sig, med ett flertal dörrar öppna för hennes fortsatta karriär (jag hatar att använda ordet karriär om kulturutövande, men låt gå) står klart för var och en som läser boken ”En dag ska jag bygga ett slott av pengar”.

Jag trodde jag skulle ha svårt för den här boken, vars titel speglar en pengabesatthet som är besvärande, men i stället upplever jag den som avväpnande. Det är verkligen ett naket dokument om de svårigheter man kan gå igenom som ung kvinna i förorten, med teaterdrömmar. Som dels vill smälta in med kompisarna, gå i adidasbyxor och spela fotboll, dels börjar nära teaterdrömmar. Priset det kostar i ett gryende främlingskap att söka sig till scenskolan på fina Östermalm och faktiskt komma in på den åtråvärda utbildningen. Huvudpersonen gör en karriär som få kan drömma om.

Men vännerna lämnar hon bakom sig, de förstår henne inte längre. Från att ha gått omkring med falska märkeskläder som en stor del av hennes omgivning under uppväxten i ”orten” har hon nu som ungt och omtalat stjärnskott inom teatervärlden råd med de äkta modekläderna. Hon köper upp sig, men känner sig lika utanför ändå. Eller kanske ger framgången trots allt en känsla av att något börjar falla på plats. Om hon inte bara närde ett förakt för sin nya omgivning, de övre medelklassungdomar som hon tycker ”spelar” fattiga. Genom att micra gammalt kaffe därför att de säger sig inte ha råd att köpa en ny kopp osv.

Boken är indelad i olika korta partier som skildrar olika aspekter av huvudpersonens tillvaro, ibland har de en lyrisk touch och där har inledningens katalogförfattare rätt, det blir faktiskt ”hårt slående dikt”.

Studentmössor och elever som springer. Öl i hår och trasiga kondomer. Dom springer ut mot arbetslösheten.

Texten ligger så vitt jag kan bedöma hela tiden nära Evin Ahmads egen uppväxt. Det blir som ett dokument från förorten och ett dokument om att lämna den.

2017-08-22

Poeter som sitter uppe

Ända sedan jag började skriva och läsa dikter har jag lagt märke till poesin som ett sätt att vilja upphäva tiden. Ett yttre uttryck för det blir poetens vägran att gå och lägga sig, därför att en annan upplevelse väntar än detta att bara inordna sig i ordinarie tideräkning och plikter. Detta kan tyckas vara barnsligt eller uråldrigt vist, svårt att säga vilket. Ett drag hos mycket av den bästa poesin är ändå detta, även om det långt ifrån alltid görs explicit ligger det under ytan på många poetiska rader. I dag skulle jag vilja lyfta fram två poeter som inte vill gå och lägga sig; Verner von Heidenstam och Nils Ferlin. Två klassiker.

Månljuset

Jag vet ej, varför jag vaken sitter,
fast dagen ingen glädje skänkt,
men allt i mitt liv, som likt solar blänkt,
och allt som i mörker och kval blev sänkt,
det darrar i natt i en flod av glitter.

- Verner von Heidenstam

Nu sover Sorg –

Nu sover Sorg och nu sover Skratt
och alla stjärnorna sova.
Men jag som vakat så mången natt
har ingen längtan att sova.

Jag måste vänta en stund och se
om inte något ska hända,
om inte någonting stort vill ske
förr’n natten lupit till ända.

- Nils Ferlin