Kort om mina vänner och obekvämt om Arbetaren

Lars Larsen har anlagt munkkåpa. (Tyvärr har jag ännu inte sett honom i den.)
Mats Barrdunge har klippt håret.
Själv har jag sagt upp prenumerationen på tidningen Arbetaren efter en längre tids vånda. En gång var Arbetaren en viktig oberoende röst, nu känns den mest som en livsstilsmarkör för identitetssökande ungdomar!
Tidningen har traditioner från Stig Dagermans tid, men fortfarande under Ahto Uisks tid som kulturredaktör var tidningen vass och oförutsägbar. Med tiden kom allt det där att slätas ut och börja handla alltför mycket om politisk korrekthet. Jag tror inte att det är "könsbalanseringens" fel, jag tror fortfarande att Anna-Klara Bratt gjorde ett bra jobb med den. Men flera skickliga och för tidningen viktiga journalister antingen slutade eller fick en mindre framträdande roll under åren närmast därefter. Kanske har man misslyckats med rekryteringarna sedan dess eller sökt för mycket inom samma snäva Stockholmskretsar av "inne-syndikalister." Tidningen framstår i dag som självgod och stagnerad, jag tog på mig rollen att framföra det till en av journalisterna, tror knappast det togs väl upp. Men utan kritik kan den inte gå vidare, med tanke på det stolta arv den har att förnya.