Om Poesin

I går när jag gick till jobbet fick jag syn på en affisch – ett myller av tecknade människor i ett stadslandskap med en rad av Shelley under: "and cold hopes swarm like worms within our living clay". Och då tänkte jag på det här med poesin, igen. På att den är viktig för människor, och inte bara för ett litet elitistiskt fåtal; på att det finns dikter som står fram ur historien och lyser och verkligen spelar roll för många människor – som just Shelleys "Adonais" eller W.H. Audens "Stop all the clocks ..." eller "Kärlekens lov" ur Bibeln eller talet till barnen ur "Profeten" av Khalil Gibran eller ... ja, fyll gärna på själva i kommentaren om ni vill.

Och sedan tänkte jag att sådana dikter är sällsynta. Men att de liksom vaskas fram ur historien, eller ur Poesin – med stort P, för 100 gubbar, som i Victor Hugos "Stella": O nations ! je suis la Poésie ardente. J'ai brillé sur Moïse et j'ai brillé sur Dante. – och att poeterna hela tiden måste uppfinna ett nytt språk, hitta nya verktyg, för att kunna skriva dessa dikter, om och om igen. För egentligen handlar de om ungefär samma saker: mänskliga känslor, kärlek, livets villkor, ja, ni vet. 

Och när jag tänkte på det tänkte jag också att en tidskrift som OEI gör alldeles rätt. Där sitter en massa människor och är intresserade av själva språket, av dess minsta beståndsdelar, av att böja och vrida och vända på det. De undersöker och forskar och prövar och rumstrerar, de trampar upp nya vägar, de röjer och bökar och söker sig fram. Det kanske kan verka konstigt och mystiskt och obegripligt, det de gör, men deras arbete har betydelse för alla poeter, till och med för dem som inte förstår. Och det där arbetet kommer så småningom att sjunka in i Poesin som helhet och om tio-femton-tjugo-hundra år så skriver någon en ny, fantastisk, underbart vacker kärleksdikt.