Fortsättning på texten om Peter Lindforss

II.
Den röst som både finns och inte finns

Kanske kan man säga att Peter Lindforss’ diktning i ökande utsträckning kommit att handla om att inte ha, eller inte göra sig, några illusioner.
De konstnärliga visioner som hör till ungdomen, och som präglade en diktsamling som Krigets barn, blir allt mer något att ifrågasätta.
När våldet i samhället, och missförstånden mellan man och kvinna, vuxit sig stora – vart kan man vända sig?

Slutligen: om man hör röster som ekar i ens själ och verkligen påverkar en, om man plockar ner dikterna ur rymden, kan Gud vara inblandad eller är allt bara ett bländverk?

Det är enklast att inte tro på någonting, att säga att det inte finns någon Gud, knappast någon medmänsklighet alls. Vad man egentligen tror – låter man förbli ett mysterium.

Hör här:

Jag vände mig bort från allting
eftersom ingenting fanns att se
Jag skrev in mig
i en skara av förlorare
som trodde sig lyssna
till en röst som ingen har hört
Jag gick in i allt detta
eftersom jag inte hade något val

[tidigare opublicerad dikt]

Det är förstås poesin Peter talar om här, men varför säger han att han ingår i en ”skara av förlorare” och varför tror de sig lyssna ”till en röst som ingen har hört”? Det är den gudomliga inspirationen som mals ner till grus, till nihilism, av tiden.

Än påtagligare, och starkare, blir denna hållning i Peter Lindforss’ originaldikter på engelska (approved by Leonard Cohen). Det här är en av de senast skrivna dikterna som ingår i det urval jag fått ta del av.

I heard you
Don´t know if it was meant
to happen or if it was
just one of those things

You were stranded
in a difficult place
that I couldn´t conceive of
So I just let it go
The way we weak people do

You said it really didn´t matter
That you could cope with anything
You were always that sweet liar
that could make a fool of anyone

I once saw you in a different place
where real and unreal tangles
You held your head high
Just like going to the scaffolds
Looking like a newborn prince in distress

I guess I should end it here
my tragic story of your life
as a fucked up poem of nothingness
the only reason I will remember you
is that no one will remember me for remembering you

Jag ska vara ärlig, jag trodde först att den här dikten handlade om vänskapsrelationen mellan Peter Lindforss och Leonard Cohen. Men Peter förnekar det, nej, den här dikten handlar om något annat.

Vad är det för plats där ”real and unreal tangles”, vad är det återigen för röst som hörs, alldeles i inledningen av dikten? Det här är ett existentiellt landskap, och det som både finns och inte finns, är det gudomligas röst (som poesin i sina bästa stunder är bärare utav).

”No one will remember me for remembering you”, som slutraden lyder. Ingen kommer att komma ihåg mig för att jag kommer ihåg dig! Vilket dilemma. Poesin dokumenterar och gestaltar en relation som inte kommer att överleva döden, även om en av dem som ingår i diktens dialog har en form av evigt liv. Men även dikten kan få och ge sig själv evigt liv, genom publikens och läsarnas medagerande. Sådant är poetens dilemma, att han vet aldrig om det kommer att hända.