Kontinuitet i tematiken

Inledning till en läsning av Peter Lindforss

Det är sen kväll och jag läser en bok tryckt 1977 på Författares bokmaskin. Jag har inte ägt den förut men jag har läst den förut, på den tiden som biblioteken hade ett brett urval av nyutkomna poesiböcker och det gick att botanisera fritt.

På försättsbladet följande dedikation:

”20.5.79
Poesidagen på M.M.
Till Mats
70-talets
sista vår.”
[undertecknat Peter Lindforss]

70-talets sista vår, vad har hänt sedan dess?
Det var länge sedan, ändå är det så mycket jag känner igen när jag tänker tillbaks. Dikterna beskriver en värld som fortfarande finns. Det handlar om en värld som alltmer börjat sakna moral, med bristande framtidstro, med krig och kärnvapenhot och där människorna bedrar varandra. Där skönheten, kärleken och myterna erbjuder sig själva som utvägar men också de har ett högt pris, deras lösningar är bedrägliga.

*

Det året var Peter Lindforss 26 år, och deltog i den stora officiella Poesidagen, en verklig prestigeuppläsning. Själv skulle jag fylla 20 och hade just upptäckt poesin på allvar, såg att den hade en del av den offentliga scenen och inte bara var en angelägenhet för den ensamma läsfåtöljen. Jag skulle snart se Bruno K. Öijer skrika och bli nerskjuten av inrusande män med k-pistar från Moderna Museets bioscen i föreställningen Panik, tror den gick senare samma år. Peter Lindforss fanns redan där uppe bland de erkända poeterna, trots att han hade börjat i den alternativa bokvärlden, som så många andra på den tiden.

Nyss skickad från nätantikvariatet talar boken till mig genom decennierna. Det handlar om Krigets barn, den andra bok som Peter Lindforss gav ut och den andra på Författares bokmaskin. Tidsandan var sådan att även egenutgivna författare fick delta i de stora sammanhangen och inte heller blev de nekade att byta till ett etablerat förlag – Peter gick ju till Rabén & Sjögren med sina senare böcker.


Peter gav ut sammanlagt fem diktsamlingar i ganska tät följd, sedan tog det slut med utgivningen av hans poesi, även om prosaboken ”Mannen som förstörde mitt liv” om Leonard Cohen kom ut på Ellerströms långt senare, 2007.

Jag vet inte vad som hände, kanske ansågs han inte tillhöra samtidspoesin längre, även om få författare jag känner har haft en bättre känsla för vad jag kallar poesins skuld, dvs. faran och glädjen med att vara en hängiven utövare av denna konstart.

Du kan aldrig
undkomma min poesi
för jag har gett upp
allt för den
(ur Krigets barn)

Under alla omständigheter slutade han inte skriva. Jag har läst opublicerade manus av honom som hållit en minst lika hög kvalitet som hans utgivna böcker. En del av det materialet har skymtat här på bloggen. Det är dags att samla hans opublicerade dikter till en större helhet, jag och Thomas C. Ericsson jobbar med det just nu. En utgivning av hans bästa, hittills okända dikter borde vara ett väsentligt bidrag till en förändring av den svenska, allt tommare nutidspoesin.

Tematiken från 1977 går igen än i dag. Krigets barn har nästan inte åldrats alls, nu när slagfälten växer omkring oss och staten på hemmaplan begår övervåld mot arbetslösa, sjukskrivna och inskrivna i fas 3. Det enda försvaret tycks vara ett poetiskt-konstnärligt passivt motstånd och kanske är det poeterna som leder det.

När Peter Lindforss sänder sin utmaning till nutidens makthavare är det formulerat som en hotfull och storslagen gest.

Tysta mig
innan det är för sent
Sätt stopp
för det som jag står för

Jag tränades länge i era läger
och jag vet exakt
hur jag ska slå ut era trupper

Försök att
förstå innan det är för sent
att ni hade förlorat
redan innan ni gick ut i strid

[tidigare opublicerad dikt, ca 2009-2010]

Tillägg: Den renodlat politiska tematik jag här lyft fram är bara en del av Lindforss' författarskap. I dag handlar det mest - säger han själv - om överlevnad. Att rusta sig konstnärligt och existentiellt för hårda tider.