2014-07-25

HBL om Agneta Rahikainens bok

Det dröjde innan den största finlandssvenska tidningen, Hufvudstadsbladet, tog upp Agneta Rahikainens Edith Södergran-biografi. Men när man väl gjorde det (3.7) gjorde man det med besked. Tyvärr är artikeln inlåst bakom betalväggar, som allt annat av Hufvudstadsbladets kulturmaterial, vilket borde vara negativt åtminstone för dialogen över Östersjön. Men jag drog naturligtvis en kopia. Över två helsidor, ett mittuppslag, under rubriken ”Edith Södergran i rätta dimensioner” skriver Arne Toftegaard Pedersen en stor, hyllande recension som växer ut till en manifestation av Edith Södergrans oomtvistade position i nordisk litteratur, som en av de främsta modernisterna och främsta författarna över huvud taget. Men som recension är det en av de mest okritiska jag skådat!

”Den självklara auktoriteten när det gäller Edith Södergrans liv heter i dag Agneta Rahikainen”, slås det fast redan i ingressen. Och det må så vara. Som anställd på Svenska litteratursällskapet har hon dessutom tillgång till allt bevarat källmaterial. Problemet, och det som jag diskuterat i några blogginlägg, är ju hur hon använder sina kunskaper och vrider och vänder på fakta utifrån en tydlig agenda. Jag har väl egentligen skrivit alldeles tillräckligt om det här på bloggen men ytterligare några kommentarer kan kanske vara värda att göra. Det märkliga är att – enligt Arne Toftegaard Pedersen – så är det alla tidigare biografer före Ebba Witt-Brattström och Rahikainen som styrts av en agenda medan Rahikainen själv tydligen är fri från sådant.

”Men decennierna efter hon [Södergran] gått ur tiden dominerades tolkningen av olika dogmatiska agendor, varav åtskilliga var starkt reducerande.”

Rahikainen lägger tydligen i motsats till tidigare forskare fram sanningen, en ”ren” Södergran, som – i alla fall inte i någon påfallande grad- var lungsjuk, ensam, olycklig eller kärlekstörstande. Men inte heller visionär eller sierska! (Allt detta epitet eller omdömen som i varierande grad tidigare har åsatts Södergran.)

För mig är det som att nutidens forskare av ideologiska skäl vill ha en ”ren” Södergran, som en förbild, obesmittad av jordiska ting och besvärligheter. Men varför skulle hon bli större eller märkvärdigare av det? Hon är stor nog som det är!

”Det är henne [alltså Rahikainen] som kommande decennier av forskare kommer att hänvisa till – och fast hennes biografi i dagens läge ter sig något så när perfekt – så är det henne man en gång i framtiden, när det är dags att teckna en ny bild av Södergran, kommer att ifrågasätta och revoltera emot” konkluderar recensenten.

Arne Toftegaard Pedersen anser alltså att det först om flera decennier är tillåtet att kritisera Agneta Rahikainens Södergran-bild! Man tar sig för pannan.

3 kommentarer :

Magnus sa...

Man påminner sig (den då ganska unga och okända) Liza Marklunds dictum i en mnycket begapande intervju med Betty Mahmoody för Expressen: "Att ifrågasätta Betty Mahmoody och att det hon säger är sant är som att förneka Auschwitz".

Doften av revirpinkande ligger tung över de här recensionerna. Uppenbarligen är det ingen som vill ta risken att bli ovän med Agneta R - eller hennes allierade och mentor Ebba Witt Brattström.

Gabrielle Björnstrand sa...

"doften av revirpinkande" -
ja du, den blir man sällan av med.

Magnus sa...

Det handlar förstås också om att både lyriken och litteraturvetenskapen har förflyttat sina platser på den kulturella stjärnhimlen. Att skriva en biografi om Södergran plus konflikterna kring hennes eftermäle, och i stort sett operera bort hennes sjukdom (bortsett från några korta perioder), hennes isolering (oavsett vilka böcker hon ibland kunde få tag på) och ekonomiska och vardagliga villkor av en art som nästan ingen nu levande svensk författare har känt på under sin kreativa tid, det är ungefär som att skriva en Hitlerbiografi och degradera första världskriget till ett par bisatser. Men idag är Edith, trots sin mytiska status, en poet som många mest känner till som ett namn, eller man har bara läst några få dikter som Dagen svalnar och Triumf att finnas till.

Och littveten har också vridit tydligt från att vara ett forskningsområde i nära kontakt med empiriska och idéhistoriska fält till mer av fritt symboltolkande och ideologiserande hypoteser – och en ”vetenskap” som den bildade menigheten inte har nån speciell beröring med: det är mycket sällan avhandlingar i litteraturvetenskap recenseras på kultursidorna. Då blir intresset för en ny biografi som snackis, en bok som dessutom erbjuder en spännande och mera aptitligt samtida bild av poeten, viktigare än ifall boken faktiskt ger en trovärdig, rimlig bild.