2016-11-15

Ulrika Nielsens "Undergången"

Det lilla finlandssvenska förlaget Ellips skulle kunna betraktas som sinnebilden för ett litet kvalitetsförlag inriktat på ”svår” litteratur. Men Ulrika Nielsens ”Undergången” (Ellips, 2015) har ett tilltal som gör att hon överskrider gränserna mellan svår och tillgänglig litteratur.

I en debattartikel eller kanske snarare essä i Hufvudstadsbladet (28/2 2016) diskuterar Ulrika Nielsen mottagandet av sin prisbelönta bok, som för övrigt saknar genrebeteckning.

Så här skriver hon i sin artikel:

”Senaste vår gav jag ut ett diktverk som heter Undergången. Det är en bok som på olika sätt förhåller sig till och undersöker ett tillstånd i samtiden. Den fick ett gott mottagande, och det är förstås trevligt, men mottagandet förundrade mig för att boken nästan genomgående lästes politiskt. All litteratur är på ett eller annat sätt politisk men vad jag menar är att texten lästes entydigt, bokstavligt. Det var som om verket frammanade en ideologisk förförståelse, som om jag hade haft en bestämd åsikt och med boken ville 'ta ställning'. En recensent läste boken som ekopoesi, det låter som något slags kravmärkt litteratur, flera kritiker tycktes använda boken som projektionsyta för sin egen politiska depression, det sades att jag säger något om vad som bör göras och så vidare. Undantag fanns, inte minst i privat läsarrespons, men den dominerande receptionen var sådan.”

Själv läser jag den långa titeldikten eller diktsviten som en apokalyptisk dikt, en dikt om en ständigt pågående meningsförlust, och därmed alltså en dikt i samma anda som T. S. Eliots ”The Waste Land” eller ”The Hollow Men”.

Vad gör man när avförtrollningen av tillvaron är något redan fullbordat, något som redan har hänt för ett bra tag sedan, och tillvaron ändå liksom bara pågår i någon slags innebördstom superkapitalistisk fas? Jag upplever att det är sådana frågor som dikten ställer.

En av de möjliga strategierna är att låta sitt jag glida undan i skymundan, i en spelad likgiltighet; att man är engagerad blir kanske ändå i längden svårt att dölja.

Jag vill leva omsorgsfullt, närmare.

Vanmäktigt.

Detta paradoxala ord.

Inga kommentarer :