Att kommunicera med en frånvarande

Vilken märklig dikt Ulla Olin skrev i Eftervärme (1990). Här jämför hon (den omöjliga) kommunikationen med en nyligen bortgången make med (icke)kommunikationen med en poet av den ”allra svåraste skolan”. När jag läser det här blir jag liksom hängande en stund på diktens bildled, som på en grind som slås upp.

Det är inte diktens huvudsyfte att kommentera poesidebatter, men liknelsen får ofrånkomligen den innebörden eller misstar jag mig att författaren gör en lite irriterad sidogest åt delar av samtidspoesin? Folk kommer under alla omständigheter fortsätta att skriva ”svår” poesi, vi har väl alla gjort det som skriver och läser på den här sidan. Och om allt som framstår som omöjligt i vardagsförnuftets värld faktiskt också är det i poesins och andens värld låter jag vara – osagt.

/…/ Men att kommunicera
med en frånvarande är som att läsa
experimentell poesi: inte ens ansträngningar
från läsarens sida ger säker utdelning

Att det skulle sluta så för oss –
du som diktare
av den allra svåraste skolan
jag som lyssnare, mer och mer
avtrubbad av evigheten