Ingenting eller någonting

Det tycks mig som om förmågan att väcka nerv och spänning hos poesiläsaren, känslan av att komma nära, var större under 70-talet och början av 80-talet än i dag. Vad vi har sett sedan dess är små revivals.
Därför är det som en uppenbarelse (i mini-format) när Gunnar Lundkvist inleder sin läsning på Södermalms poesifestival den 7 september i år med att läsa ur ”Världen intresserar mig inte”, hans andra och till omfånget supertunna diktsamling från 1977. Trots några hummanden från poeten innan han kommer igång med att ge sig poesin i våld (poesins ord-våld) lyfter det och bär, de fyrtio år gamla orden är närvarande i detta nu och går skarvlöst över i hans dikter från senare datum. Det är hans temperament som berör, det lite aviga men högst koncentrerade i given av ord:

komma tillbaka
och någon har hällt ut ny färg på gatorna

komma tillbaka
se långt in i spegeln
och tänka
att jag är fruktansvärt gammal