2018-03-20

När vanliga dikter blev underground

I Örnen och kråkans imponerande årskalender Poesiåret 2017 finns det ett kapitel som heter De övriga böckerna med underrubriken Vanliga dikter.

Låt oss lyssna till vad Magnus William-Olsson säger om denna kategori diktsamlingar:

I den stora svenska poesiproduktionen går det att även urskilja en markant fåra som odlar vad man skulle kunna kalla habil modern poesi. Fri vers, subjektiva utgångspunkter, inte sällan det som i Sverige kallas ”centrallyrik”. Poesi där uttryckstvång och meddelelsevilja, för att tala med Erik Lindegren, balanserar varandra.

Jag har inga större invändningar mot denna beskrivning (jag är för övrigt själv inplacerad där) men det är anmärkningsvärt att det behövs en egen genre som försöksvis kallas ”vanliga dikter” för att fylla tomrummet efter de språkmaterialistiska snabbt utbrunna raketerna. Om 5 sidor av sammanlagt 210 sidor viks åt det som kallas för ”vanlig poesi” så borde den väl hellre kallas för ovanlig?

*

För att rätt belysa varför det som Magnus William-Olsson i Örnen och kråkan kallar ”vanliga dikter” har hamnat i minoritetsställning så kan vi annars gå tillbaka ända till Åsa Beckmans angrepp och utdömande av vad hon kallar för ”Ditt och datt-poesin” (12 september 2000) i DN.

Hon rackade där ner på diktsamlingar som innehöll dikter med olika ämnen, olika teman. Hennes måltavla var i mycket det som Magnus William-Olsson i Poesiåret 2017 kallar ”vanliga dikter”.

Den där artikeln av Åsa Beckman var en stormsvala för vad som skulle komma, nämligen OEI-skolans dominans, det platta poesilandskap där vi nu befinner oss, där existentiella röster inom poesin tystnat eller gått underground. Kulturrådet har understött denna utveckling genom att med litteraturstödet i första hand stödja ”normbrytandets” litteratur, uttryckt som ”förmågan att överskrida genreförväntningar”. Eller som det nu heter i kvalitetskriterierna för lyrik på Kulturrådets hemsida:

en lyriskt medveten och genomförd kritik av bildspråk och andra traditionella lyriska stilmedel.

Min egen i Örnen och kråkan omnämnda diktsamling ”Muntliga åtbörder” från i våras innehåller teman som hemlöshet, muntlighet och formativa vänskapsrelationer. Flera tematiska stråk, alltså, till skillnad från poesi med endast ett tema eller en kompositionsprincip. De senaste tio-tjugo åren har ”vanlig poesi” blivit nästan osynliggjord på kultursidorna.

Fotnot: I kapitlet ”vanliga dikter” i Örnen och kråkans antologi nämns, förutom undertecknad, Carina Bergström, Thomas Brunell, Robert Maier Ericsson, Torkel Rasmusson, Bengt af Klintberg, Jonas Ellerström, Kerro Holmberg och Jacques Werup.

2 kommentarer :

Lars William Larsen sa...

Hej Andreas! Jag såg igår att språkmaterialisten Johan Jönsons diktsamlingar upptar mera plats i lyrikhyllan på stadsbiblioteket än Hjalmar Gullbergs diktsamlingar. Märkligt, då Gullberg är en av 1900-talets av folket mest älskade poeter. Vem bland folket orkar läsa Jönsons biblar, förutom några kritiker? Jag tröttnade efter en sida. Han har luntor där på ca 1500 sidor. Helt utan den koncentration och småskalighet som gör dikter och diktsamlingar läsbara överhuvudtaget.

H. Lars Larsen

gunnarstrandberg sa...

"vanlig" poesi som en kategori. precis, det säger väl allt. ödets ironi är att det som du och jag har inbillat oss i snart tjugo år - eftersom språkmaterialism aldrig fanns och det inte har funnits eller finns en dominerade falang - har lett till att all poesi, vanlig som eh... ovanlig, numera är marginaliserad. först tog de kål på den vanliga sen tog läsarna kål på den ovanliga. nuförtiden känner jag inget alls om detta men jag måste dock erkänna att jag blev munter då jag läste att gunnar nirstedt slutat på AB. pallade inte med att gå på poesimässan. eller, kom dit och vände i dörren, för det kändes som en dödsmässa.