Hur många svenska
poesiböcker – inklusive översättningar till svenska - ges det ut per år? Runt
500 per år är svaret. (Källa: KB.) Är det mycket eller litet? Ja, kanske är det
för mycket eftersom det mesta av denna utgivning aldrig blir omtalad eller
diskuterad på kultursidorna, inte ens om man räknar in bloggar.
Med tanke på att
det är så pass mycket poesi som ges ut kunde man vänta sig att utgivningen
skulle ge ett livaktigare intryck. I stället ter sig diktsamlingar väldigt ofta
förutsägbara, kanske inte till sin grundidé, men när man ser till hur böckerna utformas och ämnet för dikterna
gestaltas; ofta liknar det ett kompendium, en blandning av texter från ett
universitet. Författaren bestämmer sig till exempel för att skriva något om
olika sorters gräs, om grus. om rosor eller om kristna anakoreter. De mest
obskyra ämnen kan komma väl till hands inom poesin. Ofta redovisas
”undersökningen” (annat ord för dikterna) i form av fragment uppträdda på någon
slags tråd, som dock oftast är väldigt svår för läsaren att uppfånga. Ingen
väntar sig att det ska vara direkt givande att läsa det ibland väldigt krystade
innehållet.
Sen finns det undantagen,
de som med lätthet (synes det) svingar sig upp från trapets till trapets i
ordens magiska belysning, där de tar sig en tur och hoppar över skaklarna med
bitande resonemang och avtäckta fasader i det ljugande kungariket, allt med ett
väldigt driv. En del författare kommunicerar med lätthet genom svåra ämnen och
dysterhet tills orden återigen kommer att fungera som levande kickar. Dansken Glenn Bech gör just detta och hans diktsamling Jag erkänner inte
längre er auktoritet från 2022, översatt 2024 av Michael Larsson för Ellerström,
är ett underverk. Det liknar på intet sätt den av sin egen dussinexistens
uttråkade dikt som vi dessvärre blivit vana vid att vänta oss.
Glenn Bech är
författare i dryga 30-årsåldern, uppvuxen i lågstatussamhället Horsens på
Jylland, långt från statusfirande småborgare i Köpenhamn. Han är den förste i
sin släkt som pluggat vid universitetet, vilket han närmast gör till en fetisch,
att vara den utanförstående, outbildade, som vänder sig mot bilderna för att sluka.
I ca 180 dikter
talar han i ett furiöst tempo om klasskamp, fattigdom, HBTQ- frågor, ja snart
sagt allt som blivit laddat mellan himmel och jord. En sak kan man i alla fall
vara klar över, han talar från den underpiviligierade sidan.
Bechs dikter är en
både litterär och utomlitterär sensation, kan endast jämföras med Yahya Hassans
framträdande i dansk offentlighet eller Larry Silváns på den finlandssvenska
sidan. Jag skulle kunna citera vad som helst, och orden skulle ändå inte räcka
till.
Nöjer mig med
dessa fyra rader:
HAVSUTSIKT TILL
FOLKET
AKTIER TILL FOLKET
STADEN ÅTER TILL
FOLKET
TID TILL FOLKET
Strunge lyssnar,